Brösten upptar min koncentration på ett sätt som gör att jag varken ser hennes ansikte eller hör vad hon säger. Är de opererade? Det ser inte riktigt ut så, snarare som att de är svullna av hormoner. Men vad vet jag, skönhetsoperationerna sägs ha förfinats och blivit mer diskreta de senaste åren.
De magnetiska brösten tillhör den 26-åriga skådespelerskan Sydney Sweeney och har de senaste veckorna väckt en högljudd amerikansk kulturdebatt. Efter att Sweeney var med i ”Saturday Night Live” i en klänning som inte lämnade särskilt mycket åt fantasin började männen på X dela klipp på henne och skriva saker i stil med: ”Wokeness is dead”.
Deras argument bygger på en idé om att ”pk-fieringen” av populärkulturen de senaste decennierna gjort att de stora brösten, som pressas in i något urringat, gömts undan från offentligheten. Sweeneys DD-kupor tolkas som ett tecken på att det är slut på censuren, att högern (äntligen) vunnit kulturkriget.
Att påstå att hon skulle vara på gränsen till utrotad på grund av ”wokeness” är absurt
Bridget Phetasy skriver i tidningen ”The Spectator” att Sydney Sweenie förmodligen är den första fnissande blondinen med stora bröst som folk under 25 år ser under sin livstid: ”Sydney tackar skådespelarna, filmteamet, Lorne Michaels och fnissar och studsar på ett välbekant sätt jag inte har sett på decennier (...)”. Phetasy fortsätter med att förklara att denna kvinnotyp varit ”hånad till utrotningens rand”, dömd till att gömmas undan för att pleasa woke-samhället.
Det är både sant och inte sant. Utan att fastna i en allt för detaljerad redogörelse över de kvinnliga bystmåttsidealen sedan 1999 kan jag konstatera att det aldrig någonsin funnits en tid som talar mot en söt blondin med stora bröst. Att påstå att hon skulle vara på gränsen till utrotad på grund av ”wokeness” är absurt, precis som det mesta högern hävdar på internet.
Samtidigt måste jag erkänna att Phetasy har en poäng. Om man bortser från realityprogram som Paradise Hotel, vars kvinnokroppar verkar vara immuna mot samtidstrender, har jag i princip aldrig tidigare sett så stora och exponerade bröst i en tv-ruta som under Sweeneys ”Saturday Night Live”-show. Och de få gånger jag har gjort det har det varit i form av äldre material på 90-talsstjärnor som Pamela Andersson och Anna Nicole Smith.
Erik Galli skrev nyligen en text i Expressen om att folk hatar vackra människor eftersom de avundas dem. Han använde inte Sydney Sweeney som exempel, utan utgick istället mycket ödmjukt från sig själv (och Kylie Jenner). National Post-skribenten Amy Hamm är nu inne på ett liknande spår, men kopplat till Sweeney-debatten. Hon skriver:
”Människor vill titta på skönhet på tv och i konst i allmänhet, men vi är svältfödda på det eftersom attraktivitet anses vara omoraliskt. Som sådan är skönhet nu politisk. För detta kan vi tacka den tyranniska, woke-kulten (…) som i åratal har tvingat vår kultur att låtsas att fula saker är vackra.”
Med ”fula saker” syftar Hamm bland annat på den amerikanska plus size-modellen Yumi Nu, som agerade omslagsflicka på ett nummer av tidningen Sports Illustrated 2022. Efter det skrev Jordan B Peterson på Twitter: ”Sorry. Not beautiful. And no amount of authoritarian tolerance is going to change that.”
Via Sweeneys dekolletage argumenterar nu högern för att vi ska ”slippa” kvinnor som Yumi Nu, det vill säga kvinnor som inte ser ut som blonda bimbos. Den ”klassiska skönheten” sägs vara tillbaka, och det sorgliga är att jag någonstans tror att debattörerna har rätt.
Inte i att blondinerna med stora bröst någonsin varit förtryckta, men i att de nu, återigen, kommer kunna objektifieras och exponeras på ett misogynt och skamlöst sätt. Precis som på 90-talet.
