Inte för att Hilaria själv (som precis som miljontals andra personer i världen är tvåspråkig och känner sig hemma i flera länder) verkar uppleva att hon har burit på en stor hemlighet, men för att omvärldens reaktioner och tolkning av situationen indikerar det.

Egentligen bryr jag mig väldigt lite om Hilaria och hennes kolonialspanska. Om hon ser Mallorca som sitt andra hem så inte mig emot. Det som däremot genuint intresserar mig är att tänka på vad hemligheter egentligen är, om de fyller en särskild funktion i våra liv och vårt samhälle, och varför de ofta framställs som något negativt.

När jag var liten hade jag svårt att hålla hemligheter, oftast för att de var för tunga för att bära själv, men också för att jag märkte att det skapade affektiva band att dela en hemlighet med någon. Som tonåring gick jag nog på den proggiga idén om att hemligheter var något dåligt och att det ”alltid är bäst att säga som det är”. Som vuxen har jag istället börjat omfamna dem som något härligt och viktigt.

Det är med stolthet och vördnad jag bär mina egna hemligheter och de som andra anförtror mig. Och även, i ärlighetens namn, med en berusande känsla av makt. Att jag är typ den enda som vet att min kompis ligger med sin fiende, vad som de facto hände när en bil körde ner i en grop på Avenida 9 de Julio i Buenos Aires (vilket blev en anekdot i en svensk programledares prata), att en manlig bekant har plastikopererat sig, att ett ex brukade onanera i handfatet för att ”slippa torka efteråt”, och vad jag egentligen gjorde på den där reportageresan till Djävulsön i Franska Guyana. Det är både svindlande och lite läskigt att tänka på.

Dock tror jag tyvärr att hemligheten som företeelse är under förändring, och att det har (sorry för sliten spaning) med vår samtids krav på tillgänglighet, transparens och autenticitet att göra. Om du skriver en självbiografisk bok som inte är 100 procent sann, inte lägger upp bilder som visar exakt alla delar (även de sårbara och fula) av ditt liv på dina sociala medier, eller inte berättar precis allt om dig själv i en intervju, så har du gjort dig skyldig till det fruktansvärda brottet ”hemlighållande”. Personligen tycker jag att det både är subjektets rätt och ett sundhetstecken att välja att inte dela vissa delar av sig själv och sitt liv med andra.

De senaste åren verkar det också som att allt fler blandar ihop hemligheter med lögner: att välja att inte vända ut och in på sig själv och berätta precis allt har börjat tolkas som att man har något att ”dölja”. Det är en tråkig utveckling.

Jag tycker istället att vi borde börja se på hemligheter som motståndshandlingar.

Som ett fuck you till alla som kräver att vi ska vara förtroliga och gränslöst öppna.

Låt oss aldrig röja el secreto de nuestros ojos.*

*våra ögons hemlighet