I min värld finns en egen plats i helvetet för ordvitsare. Uppvuxen i en familj av limerickmakare har jag utvecklat en känslighet, gränsande till allergi, mot fenomenet. Jag får huvudvärk på riktigt. Trots det skrattar jag som mest hejdlöst tillsammans med en vän som är en närmast tvångsmässig ordvitsare. Det roliga är inte vitsarna, förstås, utan situationen. Han vet vad jag tycker och jag vet hur han funkar. Ändå är jag inte på min vakt. Eftersom jag själv inte tänker i ordvitsar passerar de ibland obemärkt. Signalen om vad som hänt kommer efteråt, då det redan är för sent. Den förväntansfulla och uppmärksamma minen avslöjar att han har gjort det. Igen. Ibland kan han inte hålla sig från att börja fnissa.