Ja, jag har, som resten av landet, kastat mig över dejtingprogrammet Love is blind Sverige på Netflix. Och, som resten av landet, stör jag mig på deltagaren Sergio. Han är en sån där kille som lärt sig att det är till ens fördel att säga att man är en kille med känslor. Dessa killar är livsfarliga. 

De kan göra på lite olika sätt. Skådisen Jonah Hill, exempelvis, har använt psykolog-lingo för att motivera för sin tjej varför hon inte får klä sig sexigt. Spoiler: det sårar hans känslor. 

Andra gör som mitt ex, som använde “du fick mig att känna mig liten” som förklaring till varför han blev våldsam. Naaaw, du kände en känsla? tänkte jag och flaxade förälskat med ögonfransarna åt genombrottet. 

Ja, eller så kan man göra som alla Unge Werther-män. Ni vet, de som i var och varannan mening lyckas pressa in “jag har väldigt nära till mina känslor”. Som med blicken vänd mot skyn uppgivet slår ut med armarna: “det är väl mitt ok att bära”. Djupt förorättade vid minsta tecken på självbestämmande hos kvinnor. Medvetna, vill jag påstå, att omskrivningen “jag har mycket känslor” skapar större chans till romans än “jag är maniskt kontrollerande och manipulativ”. Det är här vi hittar Sergio.

Från start ser han till att deras relation vilar på premissen att han kan klippa när som helst, eftersom han känner så mycket för henne. Han är rädd för vad hon gör med honom. Så ja, han blir sårad när hon har mage att påstå att hon inte har på sig armbandet han gav henne för att det inte går att stänga. Medan hon febrilt försöker övertyga honom om att nej, hon ljuger inte, hon har till och med bett flera om hjälp, vänder han förorättad bort blicken. Skakar på huvudet. Ömhetsbetygelser i den ena handen, den andra: hårt knuten.

När hon skrattar åt hans faktiskt helt sjuka lägenhet medan han biter ihop käkarna kommer jag på mig själv med att bli rädd. Tänka: tona ned, du kommer att få lida för det här. Det vet jag förstås inget om. Men jag vet hur det har varit för mig. Nästa gång skrattar man inte. Att tystna för att inte trampa fel är den största förnedringen, att förneka sig själv spontana reaktioner är att stympa sig som människa. Inte heller går det att göra rätt. Den där listan på allt man inte får göra eller vara växer.

Det är plågsamt att se samspelet mellan Sergio och Amanda. “Hon är ju så smart och vacker och alltihop!” skriker vi till tv:n. “Nej nej nej, spring åt andra hållet! Hur kan du gå på det där?!”.

Det är jobbigt att se sig själv. Och, alla ens tjejkompisar. År efter år har vi knallat in och ut ur relationer med vandrande röda flaggor som om vi vore färgblinda. Men nu är det inte vi, vi berusas varken av Sergio eller hoppet om kärlek. Och det är bra. För vi får se hur han gör bort sig.

Det finns ett ögonblick där Sergio avslöjar sig själv, och alla män som använder sig av “jag kan inte kontrollera mina känslor”-devisen (ett i övrigt vanligt försvar från män som är våldsamma mot sin partner – men som förvånansvärt nog tycks kunna kontrollera sina känslor i andra sammanhang, de har ju sällan spöat upp sin chef exempelvis). Sergio har ljugit för Amanda om att han bara dejtar henne. Ensam framför kameran säger han att detta får honom att “känna sig som en skurk”. Klipp till: en plötsligt totalt oförstående Sergio när Amanda konfronterar honom med exakt det han nyss bekräftat för oss tittare. “Va?!” säger han indignerat. Hon måste ha missförstått? 

Han med starka känslor kunde plötsligt välja att känna stark förvåning över något som inte alls förvånade honom. Och vips, från en sekund till en annan, har rollerna vänts upp och ned. Hon som nyss hade alla rätt är nu förvirrad, spak – och tacksammare än någonsin över sin fantastiska trygga kille. Tänk, hon höll nästan på att sumpa alltihop med knäppa anklagelser? Textbook gaslighting.

Love is blind lever upp till sin titel. Kärleken är blind, och det är livsfarligt.