Så skriver Ruchami Weiss i ett brev till sin blivande make Hanina i min älsklingsserie ”Shtisel”, som kretsar kring en ultraortodox judisk familj i Jerusalem.
”Att förlåta är så mäktigt.” Jag har inte kunnat sluta tänka på den meningen. Det är så poetiskt uttryckt, så sant, och så oändligt svårt. Att förlåta alltså.

För några månader sen släppte den avlidna israeliska författaren Amos Oz dotter Galia Oz en självbiografi, i vilken hon anklagar honom för att ha utsatt henne för psykisk och fysisk misshandel under barndomen. Galias syskon och mamma motsätter sig hennes berättelse och säger att de inte känner igen något av det hon berättar. Att Amos tvärtom var en kärleksfull pappa och make.

För mig kom den här nyheten som ett slag i ansiktet. De senaste åren har debatten om verk och person varit högst närvarande i både medierna och i min bekantskapskrets, men eftersom jag inte har någon nära relation till vare sig Woody Allen eller Michael Jacksons verk så har den liksom inte engagerat mig så personligt. Förrän nu när det handlar om Amos Oz, som är en av mina absoluta favoritförfattare och vars böcker har betytt så mycket för mig. De har fått mig att förstå saker om min familj, om mig själv, om världen och om kärlek.

Men nu har Amos Oz alltså parallellt med sitt fantastiska författarskap, enligt sin dotter Galia, varit en sadistisk och grym pappa. Hur ska jag kunna förlåta honom för det? Om det är något som jag har svårt att förlåta så är det sadistiska, grymma pappor.

Alla verkar inte ha lika svårt att förlåta som jag och Galia. Jag känner flera personer som utsatts för fruktansvärda, enligt mig oförlåtliga, saker av sina föräldrar, vänner, syskon eller partners. Men de verkar ha förlåtit dem, gått vidare, släppt taget om smärta, ilska och sorg. Hur fan gör man det, och måste man verkligen göra det, undrar jag. Varför är det så mäktigt att förlåta, som Ruchami skriver till Hanina. Jag förstår ju vad som driver den som vill bli förlåten, men vad driver den som ska förlåta?
Den franska filosofen Jacques Derrida, som skrivit mycket om förlåtelse ur ett filosofiskt perspektiv, menar att om man förlåter något som är möjligt att förlåta, så har man egentligen inte förlåtit. Verklig och genuin förlåtelse är alltså bara möjlig om man förlåter något oförlåtligt. Detta innebär i sig en paradox, eftersom det som är omöjligt att förlåta inte heller ska eller bör förlåtas.

Enligt Derrida finns det två typer av förlåtelser: den sanna, rena förlåtelsen som inte kräver att syndaren ångrar sig och själv ber om förlåtelse, och den förlåtelse (som egentligen inte bör kallas förlåtelse) som innebär en förväntan om en ursäkt eller ånger från den skyldiga. Derrida menar därför att sann, verklig förlåtelse inte kan eller ska normaliseras, utan istället betraktas precis som så omöjlig, paradoxal och oåtkomlig som den i själva verket är.

Jag håller med honom. Och funderar fortfarande på varför någon som till exempel blivit utsatt för en våldtäkt eller annat övergrepp skulle ha något som helst motiv att förlåta den som utsatt hen för det. Blir det verkligen lättare om förövaren erkänner vad den gjort och ber sitt offer om förlåtelse? Det tänkte jag på när jag kämpade mig igenom första delen av den fruktansvärda dokumentären om Soran Ismail i SVT. Hade det gjort något skillnad om Soran bett om förlåtelse för vad han utsatt kvinnor för, även om han inte gick med på att det var brottsliga handlingar? Hade han då blivit förlåten av dem, av oss? Jag tror inte det, men jag kan ha fel.