Kategori ett: folklig. Vem älskar inte ett sexigt ta-mig-om-ni-kan-narrativ? Peka långfinger mot Farbror Blå som snopet får lomma tillbaka till stationen igen med pannan i djupa veck medan vi smiter ut via bakvägar med miljoner som aldrig någonsin syns till igen. Ni vet, popcornkompatibla brott. Brott som till och med högt uppsatta polischefer har svårt att dölja sin beundran inför, som i SVT:s dokumentär om det spektakulära helikopterrånet i Västberga 2009.
Kategori två: åka fast med fingrarna i kakburken för något snatteridebacle som på sin höjd slutar i någon genant dagsbot.
Och så kategori tre.
I ett år har världen varit utan Nils Grönberg, mer känd som Einár. När jag ska skriva en text för Dagens ETC om svensk rap efter mordet på hiphophimlens starkast lysande stjärna pratar jag med branschen. Artisten Finess nämner den rumsrena och av media omfamnade artisten Erik Lundin. En av hans låtar, ”Abiat” har en tillhörande bild på en vitpudrad näsborre med rinnande blod.
– Folk kopplar inte. Media tycker att allt kring det här är så häftigt. Vita poppiga människor tycker att det är så fett att dansa till de här låtarna. De fattar inte. Det är på allvar.
Jag drar på låten. Den är gammal men det är jag med och jag älskar den. Jag vet att ”abiat” är slang för kokain. Men jag är ingen moralens väktare precis, och beatet…Otroligt? För att inte tala om droppet.
”Skickar abiat från orten ut till Stureplan”.
Dunkar desperation från orten i hörlurarna på Ica och känner mig cool. Lånar deras ord, lånar deras kostym, slipper konsekvenser.
Jag vet att många låtar av dagens yngre artister handlar om mord, jag vet att låtarna fylls av hot som kan leda till nya mord, men det är viktigt att kunna skilja på verk och person faktiskt. Det tycker ju många kultur-förstå-sig-påare. Så får jag reda på att två rappare jag gillar dömts för kvinnomisshandel respektive våldtäkt. Fritt fall. Neeej. Inte de brotten.
Liksom rika, som ser mellan fingrarna när de stjäl från folket i skatteflykter men darrar på manschetten och ropar högt när rånvågor sköljer över Östermalm, blir tydligen även jag mest illa berörd av brott som ligger närmast att drabba mig. Tack och lov är det inte offer eller anhöriga som stiftar lagar, i rädsla ryms ingen rationalitet.
Försöker lyssna på en av de kvinnohatande artisterna igen. Det går inte. Tydligen har jag svårare att smälta kvinnovåld än avrättningar.
Vilket brott kan du inte förlåta?
I varenda musikgenre finns män som slår och våldtar kvinnor. Att vi får mer information om just dessa artister beror på att medias mikroskop riktat linsen mot hiphop. Jag kan välja bort dessa rappare från min spellista. Stänga dörren mot just deras ord. Blunda, byta låt.
”Är du redo att dö? Är du redo att göra det vi gör?” frågar nu Einár ur högtalarna.
Nej. Men det behöver jag inte heller. Gud vad jag älskar drivet i låten. Det är ett sådant tryck, perfekt när man kör bil. ”Pow pow pow”.
Melodin sväller över i hela bilen. Bekväma kontorsjobbskilon sväller över hela sätet. Det var länge sedan jag behövde springa ifrån någon.
Sebbe Staxx från Kartellen skriver att musikindustrin är smutsig. Kapitaliserar på de ungas misär. Publiken – åskådare i en gladiatorarena. ”Ser på medan de förstör sig själva och varandra till publikens jubel”.
Erik Lundin rappar vidare.
”Stressen den är konstant, ligger lågt, lever kontant, framtid ligger långt fram, tänker det här går för långsamt”.
Blodet som rusar i 200 kilometer i timmen tar över även mig. Jag är mätt men kroppen brinner. Stäng av pushnotiser om skjutningar, öppna plånboken, ring hit nån. Fyll glasen, ut med fläsket, tänd grillen, höj volymen.
”Folk dör för min abiat. Folk dör för min abiat”.
Låt grisfesten börja.
