När FP ropar att riskkapitalbolag inte ska få äga skola och omsorg så diskuterar inte media hur utan om det är smart och populärt. För att förstå hur ihåliga sådana förslag är räcker det ju med att veta att Wallenberg snart kan vara de största vård- och skolägarna. Men Wallenberg är också de största riskkapitalisterna i landet som dessutom bedriver aktiv skatteplanering i ägarbolaget Investor och bara betalar 2,6 procent i skatt på miljardvinsterna.

När Stefan Löfven säger att han kan tänka sig bilda regering med borgerligt parti så diskuteras reaktionerna hos borgarna men inte den ideologiska förändring som uttalandet innehåller. Varför ska en socialist rösta på S om slutresultatet blir en folkpartist i regeringen? Hur förändrar en sådan regering politikens riktning?

Inte alls? Men vad säger det då om den politik som föreslås idag?

Att det blir så här beror på att man måste ha en politisk öppen och tydlig åsikt för att kunna diskutera politik. Journalistik handlar inte om att rapportera politiska förslag, det gör partiernas PR-maskineri bättre. Det handlar om att förklara politiken och dess effekter och då måste man själv vara tydlig med sina åsikter för att läsarna ska ha en chans att ta ställning till förklaringen. Har journalisten rätt? Låter förklaringen rimlig? Eller är den blind på grund av journalistens egen åsikt?

Demokrati kräver tydliga åsikter även hos de som ska berätta om den.

När journalistik istället handlar om att låtsas vara ”oberoende” i betydelsen ”åsiktslös” så blir det istället spelet, dramatiken och känslorna hos aktörerna som är berättelsen. Valbevakningen blir då som att lyssna på ett eländigt sportreferat över en fotbollsmatch som bara består av backar och målvakter.

(Snart kommer förresten Löfven börja vinklas i media som ”svag” och ”osäker”. Inte för att han är det. Men för att opinionssiffrorna är nere i nästan Juholt-nivå.)

Det här är en gammal diskussion. Journalistiken har gömt sig bakom en låtsad objektivitet, för att komma undan problemet. Men det fungerar inte. Det är därför de mest populära journalisterna också är de som skaffat sig en position genom att faktiskt tycka. Det är också därför ”opinionsartiklar” är mest läst, digitalt sett – alltså öppna opinionsartiklar, och inte de dolda.

Vill du ha ett exempel på dolda åsikter, alltså sådana skribenten själv inte märker att den skriver? Jag hittade en rolig mening i Dagens Industri (23/10). En ekonomijournalist skulle förklara USA:s arbetslöshetsproblem och skrev: ”Många amerikaner väljer helt enkelt att stå utanför arbetsmarknaden.” Den dolda åsikten finns i ordet ”väljer”. Hade journalisten skrivit ”tvingas” vore det en motsatt åsikt. 

Men det finns några frågor där media faktiskt är tydlig med medarbetarnas åsikter. Ingen tidning eller annat nyhetsmedia accepterar rasism som något man kan stå objektiv inför.

Ingen vill vidareförmedla åsikten att en halv miljon invandrade är ”parasiter” som ska slängas ut. Ingen vill heller publicera falska ”avslöjanden” om att Förintelsen aldrig hänt. Inte ens manipulerad statistik över påstådd sänkt BNP på grund av flyktingmottagande, får stor spridning. (Däremot är det inte svårt att få falsk statistik över ”fusket kring sjukförsäkringen” eller ”antalet arbetsovilliga ungdomar” spridd om bara källan är någon låtsasutredning.)

Orsaken är att svenska medier fortfarande har en självbild av ett uppdrag som handlar om demokrati. Och det finns ingen demokrati i rasism. Så när Sverigedemokraterna känner sig medialt motarbetade, när de rentav pratar ”konspiration”, så har de helt rätt. Deras svar har varit Avpixlat och hatkampanjer.

Nu börjar vissa medier, som public service, slira på målet. Ursäkter som att ”de är ju ett riksdagsparti” och ”många stöder dem” öppnar dörren till en feghet där rasism plötsligt kan bli något man släpper in.

Men då bryter man mot själva demokratiparagrafen i tillståndet. För det finns ingen demokratisk rasism. Inte ens om 75 procent av ett land röstar för att minoriteter ska fördrivas, utvisas eller förhindras leva fritt, blir det demokratiskt. De mänskliga rättigheterna står nämligen över det här. 

Vi på ETC kommer i vår dagstidning naturligtvis intervjua SD, men vi kommer aldrig låta deras rasism vara något som presenteras ”neutralt”.

Jag själv delar inte alls åsikten att medial tydlighet mot rasism skulle kunna ”hjälpa rasisterna”. Jag vet att SD:s svaghet är invandrarfrågan, det är först när man på punkt efter punkt slår sönder myterna som deras politik krackelerar. Det är rätt enkelt. Vi förlorar jobb om vi inte har invandring. Utan invandring skulle Sverige inte vara en industrination. Utan fler invandrare får våra gamla ingen omsorg. Utan invandring kommer rasismen aldrig bekämpas.

SD:s rasism är inte ett argument, det är själva orsaken till deras invandrarhat.

Mardrömmen vore att som journalist stå bredvid och rapportera om det som något neutralt i det ”politiska spelet”.