Eller så skriver de: ”Det här finns också … ” bredvid en bild på en solnedgång och sen
”… ibland måste man tänka på något annat än Ukraina”. Ledsen smiley.
Jag funderar på vad som retar mig så med de där urskuldande tilläggen som åtföljt de flesta uttryck för livsglädje som postats på sociala medier under den senaste två månaderna, sedan kriget i Ukraina bröt ut.
”Jag är glad!” Och sen: ”fast jag vet ju att man inte ska vara det … ”
För naturligtvis spökar vidrigheterna tätt intill oss hos många, följer med som en skugga till kaffekalas och kallbad, sitter på stolen bredvid i baren under kvällen ute med barndomsvännen.
Men behovet av att skylta med det stör. Att man inte kan låta den där glimten ljus få vara bara just det – ljus.
Att man måste sätta en brasklapp ovanpå den egentligen upplevelsen, så ingen ska tro att man är hjärtlös eftersom det är viktigare vem folk tror att man är än vem man verkligen är.
Sorgen över världens tillstånd som bara ytterligare ett attribut för den narcissistiska nutidsmänniskan, kan man tänka. Men. Den tanken spiller lätt över i den om ett poserande engagemang ditklistrat bara för att framstå som en fin person.
Och då låter invändningarna genast som att de kommer från en liten internaliserad Ann Heberlein.
En klassisk högerretorik som armbågar sig fram, hytter med fingret och säger: ja, ja, snacka går ju, lite godhetsposerande kan man ju alltid syssla med, men hur är det egentligen med engagemanget?
Är ni inte lika goda kålsupare ni också? Supernöjda med era tulpaner, era solnedgångar, era sköna kompisgäng på postpandemiska krogar?
Den är kompis med: jaha du röstar vänster men du bor i bostadsrätt så hur kan du påstå dig vara socialist.
Brorsa med: jojo, du ska vara miljövän men nu ska det åkas taxi!
Och syster med: feminist minsann, och hur kommer det sig att du rakar benen?
Ett plötsligt krav på absolut soliditet, total autenticitet, annars betyder en känsla, en åsikt, ett engagemang, ingenting. Som allra mest pekar mot den som uttrycker det, den som inte ens orkar försöka bry sig om någon annan än sig själv och sin egen lyckas lilla härd.
Det där svepande ogiltigförklarandet av all sorts engagemang, eller för all del bara humanism eller empati, som inte till etthundra procent följs upp i varje led av individens livsval, beteenden och reaktioner.
Utfört av den som sedan nöjt lutar sig tillbaka och fortsätter att skita fullständigt i allt och alla utanför den egna allra mest intima sfären.
Om jag ska spetsa till frågeställningen så handlar det om ifall det är bättre att vara öppet ond än falskt god.
Å ena sidan – nej.
Jag är förtjust i att citera Doktor Kosmos låt ”Doktor Vänster” från den gamla plattan Evas story från 2000 när jag argumenterar för att det är bättre att folk är snälla på låtsas än inte snälla alls:
”Nog är du en fet posör
En liten radhusrevoltör
Men faktiskt gäller vad man säger
Inte bara vad man gör”
Poängen är att läpparnas bekännelse ändå visar på en ambition, en önskad riktning, och att:
”För tusen kommukids som du
Med kommuhjärtan bygger ju
Tillsammans upp en sorts astral
Krockkudde utav moral
Som fångar upp dom små och svaga
Ändrar deras levnadssaga”
Det finns en stor poäng med att det är lite pinsamt att vara ett egoistiskt as.
Om något behöver den skammen underblåsas just nu.
I dagarna kom ekonomijournalisten Andreas Cervenka ut med sin bok ”Girig-Sverige” där han blottlägger hur en skamlös roffarmentalitet spritt sig från de klassiska kapitalisterna, till stora delar av det svenska folket och han säger i en intervju (i DN) att pengar påverkar empatin, ju mer pengar man tjänar, desto mindre bryr man sig om hur andra människor har det.
Samtidigt läser jag i fackföreningen Kommunals tidning Kommunalarbetaren om kampen för kisspauser under arbetstid för hemtjänstpersonal, barnskötare och städare. Folk. Hinner. Inte. Kissa.
För att tjänstemannamedelklassen tyckt att det varit viktigare med pengar över att investera på börsen än en nivå på skatten som skulle kunna finansiera rimliga villkor i offentlig sektor.
Sånt händer, när människor slutar skämmas för att de är egoistiska as.
Det är läge att jobba lite på den där krockkudden av moral.
Aldrig godta högermänniskors nöjda nunor inför detta att de minsann aldrig ens försökte förändra världen till det bättre. Och att det är alldeles, alldeles sant.
