Flottigt pubertetsnylle pressat mot fönsterrutan. Upphetsat rusade barnen i korridoren efter. Fler kinder trycktes mot glaset ut mot skolgården. ”Kolla!” upprepade rösten. ”En n****!”.
Tonen i rösten var inte förakt. Inte heller sadistisk glädje över att någon snart skulle få smaka stålhätta. Inte just då i alla fall. Det var förundran. Killen hade aldrig sett en svart människa förut.
Jag var tolv och hade bytt skola från Vivalla till Fjugesta. Från ett bostadsområde i yttre Örebro med invånare från världens alla hörn till pursvensk lantidyll på Närkeslätten. Eller, med andra ord, från det som senare blev Sveriges största IS-fäste till bonnhålan från helvetet.
Temaluncher i skolan med mat från varje land som någon elev kom ifrån, FN-dagar, att bli bjuden på middag när man lekte hemma hos kompisar. I Vivalla var vi världsmedborgare, i Vivalla fanns inget vi och dem. I Vivalla fanns en dunge och en basketplan och alla fick vara med och leka. Jag trodde att det var så samhället såg ut. Det var det inte, blev jag varse när mina föräldrar separerade och jag hamnade i den nya skolan på landet.
Krocken var brutal.
I Fjugesta fanns inga FN-dagar. I skolkafeterian spelades Ultima Thule på full volle och det var kritvitt. Tills den svarta pojken kom traskande över skolgården.
Den genuina förundran över hans existens blev kortlivad. En högröd lärare tappade det på lektionen: ”DU SKA INTE TRO ATT DU KAN KOMMA TILL VÅRT LAND OCH KLOTTRA PÅ VÅRA BÄNKAR!”.
25 andra barn ryckte till. Men ingen släppte sin penna som, under lärarens utbrott, fortsatte kluddra kukar och ”Backstreet Boys 4-ever” på bänklocken. De vita barnen var ju safe. Deras klottrande oproblematiskt.
Vivalla och Fjugesta, totala motpoler. Med en gemensam nämnare. Klass.
Även om det fanns en och annan bondmiljon bland Fjugestafamiljerna var medelinkomsten långt under snittet där precis som i Vivalla. Och precis som i Vivalla skulle missbruket breda ut sig även i Fjugesta. Och så känslan av att befinna sig i ett slags utanför, vid sidan av det egentliga livet – staden. Hur skulle man ta sig in? Var det ens lönt att försöka?
I Vivalla blev det till slut ohållbart. När barnen från villaområdet i närheten fick välja skola genom det ”fria” skolvalet steg andelen elever med utländsk bakgrund från 60 till 90 procent på Vivallaskolan, berättar David Crawford i tidningen Läraren. Högstadiet, plötsligt till brädden fyllt av barn som antingen själva flytt krig eller vars föräldrar flytt krig, stängdes på grund av stök. Lösning: ghettobarnen skulle fördelas på andra skolor i Örebro. De skulle få en chans till studiero, en chans till ett annat liv. Men det började skava på debattsidorna i lokalpressen. Hur skulle det nu gå för barnen i skolorna som varit befriade från stök? Var det verkligen rättvist att de plötsligt skulle dras med de här problemen? Hur skulle det påverka deras betyg, deras framtid? Vore det kanske inte bättre om stökbarnen stannat där de var ändå?
I Stockholm kampanjar SD nu under parollen ”Riv bron till Rinkeby”. Villabarnen i intilliggande Ursvik måste skyddas från de förvildade förortsbarnen. Rädsla är inte rationellt. Rädsla är akut. Rädsla är att göra vad som helst för att förflytta sig från obehag.
Men. Resta staket och ”gated communities” har enligt forskning visat sig öka obehaget. Bland dem som murat in sig växer sig rädslan för det utanför allt starkare. Skräcken kryper närmare när vi ger efter för den.
Att just jag fick växa upp bland barn från andra kulturer var flax. En alltmer sällsynt flax. Hade jag bara omgetts av barn med samma bakgrund som mig själv hade kanske även jag haft en världsbild grundmurad i rädsla, men så blev det inte. För det älskar och tackar jag Vivalla. Visst finns stora problem: annat kan man inte komma fram till med vetskapen om att IS under en period rekryterade flest krigare här i hela Sverige. Men, vems fel var det? Samhället försvann ju.
Min pappa bodde dock kvar. ”Integration måste gå åt båda håll”, sa han. Med det i bakhuvudet hör jag Ygeman föreslå maxtak för hur många utomeuropeiska invandrare som får bo i ett område. Det talas inget om att rumstera om i supersegregerade Danderyd. Det talas inget om att tvinga vita att bo kvar på platser där utlandsfödda flyttar in. Det talas inget om att tvinga vita att flytta till utsatta områden. Det talas inget om att vita måste göra något alls. Fenomenet ”white flight” tycks liksom självklart. Inte mycket att göra åt, men vi kan göra nåt åt de där som de flyr ifrån. Riva broar, resa murar.
Vi låser in dem som har det svårast i den situation vi säger att de måste ta sig ur. Sedan pekar vi på dem och säger: gör bättre val, barn. ”Samhället har blivit så segregerat.”
De 13-åriga raggarna i skinnväst från Fjugesta vågade inte åka in till stan. De var rädda att kickersgäng skulle slå ned dem. 13-åriga kids från Örebros no-go-zon trodde detsamma vid åsynen av gnällbälts-rednecks. Jag kan inte veta säkert men. Jag tror ingen ville slå ned någon.
Alla var chanslösa från start. Systemet riggat. För de fattiga barnen från orten och de fattiga barnen från landet var det självklart att det var mellan dem slaget skulle stå. Det var bara att axla generationer av rädsla, brösta upp sig, knyta näven. Försöka hinna slå först.
