När jag först läste om Stranger things trodde jag knappt mina ögon: serien skulle ju innehålla precis allt jag älskade! Sedan såg jag den och den ... Innehöll exakt det jag älskade. Då menar jag exakt.

Visst, det har varit helt öppet, och till och med en del av marknadsföringen att seriens skapare har ”inspireras av” och velat ”hylla” framför allt filmer av Steven Spielberg och skräckfilmregissören John Carpenter samt filmatiseringar av Stephen King-böcker. Gott så! Inspiration, känsla, ton, form, val av skådisar – kör på.

Jag vet att många älskar serien, och helt klart var den väldigt underhållande. Men för mig visade det sig ändå bli mer filmnostalgibingo än något annat. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på storyn utan att tänka Poltergeist! Eldfödd! Stand by me! The Goonies! för varje scen. Man har kopierat scenografi, ljussättning, kameravinklar och kostym. Ja, till och med vinjetten, där Stranger things står i eldrött, modellerades efter omslagen på Stephen Kings gamla böcker från 80-talet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Bedrägligt, det där med nostalgi. Bröderna Duffer, som skapat serien, är själva födda i mitten på 80-talet och har därför inte en aning om hur det var att vara ung 1983. Deras nostalgi rör inte verkligheten utan istället fiktion från det årtiondet. Steven Spielberg själv var ju inte alls nostalgisk när han regisserade E.T. där kidsen spelade Drakar och demoner, cyklade BMX med limpsadel och sov i Hulken-sovsäck. Det var hans samtid.

Man kan därför bara undra: varför då välja att behålla några av de tristare delarna av det i serien så mytiska 80-talet? Hur många gånger har vi inte sett det där nördiga killgänget nu egentligen? Kunde inte det vara en hysterisk men kärleksfull pappa och en hård men kompetent kvinnlig polis? Vem skulle inte vilja se pluggistjejen Barb med stora glasögon vara huvudperson istället för docksöta Nancy? Och varför har de med en så värdelös scen där Eleven, en liten blek, snaggad flicka med övernaturliga krafter, blir sminkad och får lång, blond peruk (precis som E.T. för övrigt ... )?

”Pretty!” säger pojken Michael när han ser Eleven efter hennes makeover. För ni vet hur det är när pojkar möter flickor, det spelar ingen roll om de är tolv, de blir självklart kära istället för vänner. När Eleven sedan blir av med sin peruk, frågar hon Michael nervöst: ”Still pretty?”. För det är det som räknas? Inte att hon i princip är en superhjälte som riskerar sitt eget liv för lojaliteten med sina nya vänner?

Barb, som jag nämnde, får vi inte se så mycket av (ett misstag uppenbarligen, då hon i efterhand blivit en klar fan-favorit.). I en intressant text i Vox om hur Stranger things har problem med att ge de kvinnliga karaktärerna ordentliga liv misstänker artikelförfattaren Genevieve Valentine att ”Stranger things barndomslins helt enkelt inte kunde föreställa sig vad som händer med en flicka som pojkarna inte tycker är söt”.

Som sagt, Stranger things är ändå underhållande tv, men skulle jag välja ett Spielberg-hommage tar jag ändå alla gånger J.J. Abrams film Super-8. Och för trovärdiga Drakar och demoner-spelare på 80-talet, är Paul Feigs Freaks and geeks ett måste. Med det sagt ser jag fram emot att i framtiden få en film om ett äventyrligt, helkvinnligt barnnördgäng.