Godtycket i nätrymden får med andra ord bestämma takhöjden för debatten och få tycks inse faran med att godtyckliga uteslutningar dikteras av de strömningar som är starkast för stunden. Det är inte utan att man undrar vad som hände med principen ”three strikes and you’re out”. Att den anklagade har rätt att förklara sig, delta i den uppkomna debatten och innan uteslutning ges en ny chans.
Den som senast trampat i det virtuella klaveret och fått smaka på konsekvenserna är denna tidnings mest uppmärksammade vattendelare till skribent, Kajsa Ekis Ekman. Efter en kommentar på Instagram, där hon jämförde ryska mediehuset RT med CNN och Al-Jazeera, fick hon sparken, utan möjlighet att förklara sig, varken utåt eller internt.
Det här kan man tycka är helt rätt, förkastligt eller så hamnar man någonstans mitt emellan. Vad som är rätt i Ekmans påståenden är dock inte poängen, utan det handlar om vårt sociala regelverk för uteslutning. Och i takt med att samhället blir alltmer ängsligt över vilka spelregler som gäller, riktas blickarna mot juridiken. Vad får man säga i sociala medier egentligen?
Hittills har endast ett fåtal uppsägningar med koppling till sociala medier hamnat i Arbetsdomstolen, eftersom de flesta ärenden görs upp genom förlikning, så någon vidare rättspraxis i frågan finns ännu inte att luta sig emot. Men två kända fall som tagits upp, en bloggande polis som skrivit skrönor om en klandervärd poliskår och en sexchattande rektor, ger ändå en fingervisning om att rätten att uttrycka sig i sociala medier inte är helt lätt att kringgå. Både polisen och rektorn friades trots att de, minst sagt, agerat problematiskt utifrån sin arbetsgivares perspektiv.
Det skiljer sig dock stort mellan privat och offentlig sektor, enligt Agneta Bern, förbundsjurist på Sveriges Ingenjörer som föreläser i ämnet.
”Det finns yttrandefrihet i våra grundlagar men skyddet gäller bara för de som är anställda i offentlig sektor gentemot deras arbetsgivare – alltså stat, kommun eller regioner”, säger Bern i en intervju med tidningen Ingenjören.
Den som inte jobbar i offentlig sektor har alltså inte ett lika gott skydd för arbetsgivarens nycker och Lojalitetsplikten, som är reglerad i kollektivavtal och anställningsavtal, ger faktiskt arbetsgivaren viss rätt att hålla koll på sina anställdas bravader på nätet. Enligt tidningen Ingenjören har många som förlorat jobbet på grund av inlägg i sociala medier brutit just mot plikten om att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget. Lojalitetsplikten är dock strängt förknippad med vad som sägs och görs i yrkesrollen, så privata inlägg i sociala medier anses i allmänhet inte som avtalsbrott.
Knivigt detta.
Men till syvende och sist är juridiken den sista instans vi bör vända oss till, när sociala regelverk och koder inte längre kan ge svaret. Det är bara att vänja sig vid att sociala medier innebär permanenta fotavtryck, där smaklöshet, snedsteg och illa formulerade argument förblir kvittot för ens olämplighet. I en evighet om det vill sig illa. Frågan är bara vad som händer med vårt tidigare relativt robusta regelverk för uteslutning, där rätten att bli lyssnad på, även när man är ute på farligt vatten eller rent av ha fel, varit rådande.
Visst, någonstans ska gränsen dras till slut. Däremellan bör dock diskussion och debatt, eller möjligtvis en omplacering, ske.
