Detta har alla Andrew Huberman-fans fått känna på den senaste veckan efter att New York Magazine publicerade sin uppmärksammade text ”Andrew Huberman´s mechanism of control - the private and public seductions of the world´s biggest pop neuroscientist” för en dryg vecka sedan.

Det är en sorts Metoo-artikel utan Metoo-anklagelser, som komikern Ola Söderholm så fyndigt sammanfattade när han pratade om Huberman-gate i sin podd Stormens utveckling.

Låt oss ta det från början: Andrew ”wellness bro” Huberman är en 48-årig vältränad amerikansk hjärnforskare och professor vid Stanford University som främst blivit känd för sin podcast Huberman Lab, där han delar med sig av hur man som människa kan optimera sitt liv med hjälp av den senaste vetenskapen. Hubermans tydliga råd om att gå upp klockan 6 varje morgon, se till att få minst 10 minuters solljus rakt in i ögonen per dag, inte äta på kvällarna, och helst undvika alkohol helt har omfamnats av tusentals människor som precis som han själv är besatta av hälsa, självoptimering och kontroll.

Andrew Huberman har blivit en auktoritet inom vetenskapsbaserad selfcare, bjudits in till Joe Rogan och Lex Fridmans podcasts, och befunnit sig på den yttersta peaken av sin karriär i flera år – fram tills nu.

I det välskrivna karaktärsmord som man ändå får kalla New York Magazine-skribenten Kerry Howleys artikel kommer följande ”nyheter” fram: Andrew Huberman skjuter fram saker och håller inte vad han lovar – som att till exempel äta Thanksgivingmiddag med sin flickvän, tälta med en kollega eller åka på dyksemester med en kompis. Visst är det trist, men i mina öron låter det bara som vilken opålitlig fuckup som helst, jag känner faktiskt flera och har lärt mig att jag kan förvänta mig exakt noll av dem.

Ett annat avslöjande i artikeln är att han har haft romantiska och sexuella relationer med flera kvinnor samtidigt, utan att de har vetat om det. Det är ett äkta manligt svin-beteende som ingen såklart vill bli utsatt för, riktigt sunkigt och omodernt är det, men det är varken brottsligt eller särskilt överraskande.

Så varför är folk ändå så upprörda och besvikna, det är ju känt sedan urminnes tider att det går utmärkt att kombinera ett framgångsrikt yrkesliv (i detta fall som akademisk hälsoguru) med ett dysfunktionellt privatliv där man beter sig som ett svin mot andra människor.

Jag tror att folk är arga för att de, trots att de känner till detta, inte har kunnat låta bli att idealisera den snygga, karismatiska, välutbildade Stanford-professorn som nu visat sig vara en komplex människa med många sidor - varav en del riktigt problematiska. Men frågan är: är det verkligen Andrew Hubermans ansvar att människor projicerar saker på honom och idealiserar honom på ett sätt som är omöjligt att leva upp till?

Han verkar jättestörig att ha att göra med och jag är verkligen inte ute efter att försvara en person som betett sig svinigt, men är det inte dags att var och en börjar ta lite eget ansvar för vad man projicerar på andra människor?

Absolut ingenting indikerar att någon är en känslomässigt mogen, omsorgsfull och pålitlig person bara för att denne vet exakt vilken temperatur det ska vara i sovrummet för att man ska få en så optimal sömn som möjligt.

Man kan faktiskt vara expert på hjärnans funktioner och kungen av vetenskapligt understödda wellnesstips, och samtidigt vara en undflyende, oansvarig douchebag som inte vårdar sina relationer.

Mellan dessa två typer av män finns absolut ingen motsättning.