Jag sitter i en bil på väg till tågstationen i Kalmar tillsammans med min kille när jag hör intervjun. Vi har precis kört över Ölandsbron, blickat ut över den spikraka horisonten och ska nu tillbaka till verkligheten efter en veckas semester. 

Efter bara några minuter av utfrågningen undrar journalisten Mikael Sjödell om Andersson anser att Turkiet idag är en fungerande demokrati. Han hade lika gärna kunnat fråga om statsministern anser att jorden är platt. 

Vi talar om ett land där polisen bemötte ett pride-tåg med tårgas och grep hundratals personer för bara någon vecka sedan. Där ledaren för ett av de största oppositionspartierna (ett parti som regimen dessutom vill förbjuda) sitter fängslad sedan 2016. 

Ett land som lämnade Europarådets konvention om våld mot kvinnor förra året och där presidenten kallar kvinnor som avstår från att skaffa familj för bristfälliga. Ett land som befinner sig på plats 149 av 180 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex från i år och där 90 procent av de nationella medierna är under statlig kontroll. Där det är ett brott att förolämpa presidenten och där ett flertal journalister hamnat i fängelse anklagade för detta brott. 

Ett land där meningsmotståndare och regimkritiker ständigt utsätts för våld, förföljelse, trakasserier och hot.

Trots detta förmår inte Andersson ge ett tydligt svar på frågan. Hon svamlar om att det beror på vad man lägger i begreppet demokrati och att det ”ju kommer vara val i Turkiet under nästa vår”. Någonstans här kör jag och min kille fel och tvingas stänga av bilradion. Jag blir för provocerad för att klara av rollen som kartläsare. 

Intervjun är fruktansvärd i sin genomskinlighet. Andersson är inte dum eller obildad, även om det är precis så det låter. Hon vet mycket väl vad som pågår i Turkiet. Att hon trots detta vägrar erkänna landet som ett demokratiskt fiasko beror på att hon är fullständigt utsåld till Erdogan och följer hans krav likt en marionettdocka. 

Det är Anderssons nonchalans som väcker mitt hat. Hur hon gör sig av med den lilla värdighet Sverige haft kvar i form av ett progressivt land som står upp för mänskliga rättigheter – och det utan att ens blinka. 

I en partiledardebatt i P1 om Nato den 29 maj sa Ulf Kristersson, som svar på vänsterns mer skeptiska inställning till alliansen, att Sverige från och med nu är ett ”västland bland västländer och gillar man inte det så får man bekymmer”. Jag reagerade på uttalandet då uttryck som västländer kommer med vissa konnotationer. Väst är förknippat med det det goda, fria och demokratiska. Öst för tankarna till motsatsen: förtryck, ondska, diktatorer. 

Jag ville avbryta honom, säga: ”Det där stämmer inte. Sverige är nu mera på väg att bli ett Natoland bland Natoländer som Turkiet och Ungern. Gillar man inte det så får man bekymmer”. 

Kristerssons uttalande sätter fingret på det ironiska med hela Natogate. Hur oerhört dum och ologisk processen varit. Gång på gång har Natopositiva politiker hävdat att vi ska gå med i alliansen för att stå upp för demokratiska värderingar samtidigt som samma politiker gång på gång tagit beslut kring Nato som går emot demokratiska värderingar. 

Jag syftar dels på hur de kom fram till att vi skulle ansöka till Nato från början. Beslutet togs hastigt, utan någon som helst folklig förankring eller ens en nyanserad debatt. Detta har rättfärdigats med att det var bråttom och att det var risk för en rysk desinformationskampanj vid en folkomröstning. 

Men, som Björn Werner skrev i en strålande krönika i GP den 29 april: ”Risken för rysk inblandning i ett sånt val är överväldigande. Men det räcker inte som argument. Det innebär bara att Sverige skulle inskränka sin demokrati just för att demokratin är hotad.” Dessutom talar empirin sitt tydliga språk: Danmark genomförde i juni en liknande folkomröstning gällande EU:s försvarssamarbete. Det gick bra. Trots ansträngt läge på kontinenten. 

Men det handlar inte bara om bristen på demokratiskt stöd kring själva beslutet. Det har på senaste blivit uppenbart att även de realpolitiska konsekvenserna av ett medlemskap strider mot demokratiska värderingar. Plötsligt samarbetar vi närmare än någonsin med en av världens största förtryckare och vår statsminister kan inte ens kommentera hur problematiskt det är. 

Och allt detta har dessutom skett i demokratins namn. Det, kära läsare, är så motbjudande, löjeväckande och katastrofalt att jag inte kan göra annat än att känna hat mot Magdalena Andersson. Så långt jag vet är det inget brott att förolämpa en statsminister i Sverige. Än.