De där 600 personerna som sjönk utan att någon gjorde något?

Shehryar Sultan och Adnan Iftikhar, är två namn som Reuters nyhetsbyrå lyckades hitta ganska snabbt. Två unga pakistanier vars föräldrar försökte hindra dem från att göra den livsfarliga resan. Många unga lämnar Pakistan just nu. I fjol drabbades landet av stora översvämningar och ekonomin ligger i spillror. Det finns ingen framtid i landet.

Men särskilt många andra namn har inte toppat nyhetssajterna sen den där ödesdigra dagen 13 juni.

Vad hette ens båten?

Adriana, va? Det fick vi veta efter ett par veckor.

När den oerhörda tragedin, lika omfattande som Estoniakatastrofen, inträffade, gick de journalistiska instinkterna på europeiska redaktioner på halvfart. Istället för att omedelbart ringa anhöriga, rapportera på plats, visa upp offren med namn och bild rapporterade de tafatt om vad smugglarna eventuellt kunde åtalas för. 

Andra skrämmande historier som utspelade sig till havs grep ögonblickligen tag i oss. Vi förfasades över de fem liv som släcktes i Titanic-ubåten och över späckhuggare som angrep segelbåtar i Gibraltar. Människans förmåga till empati är egentligen enorm och havets djup ingjuter en särskild skräck i oss landvarelser, men när det kom till båtflyktingarna var det liksom stumt.

Anonymt. 

Känslokallt.

Dehumaniseringen av båtflyktingarna på Medelhavet är resultatet av en långsiktig och målmedveten kampanj. En del av det nationalistiska projekt som blomstrat i nästan alla europeiska länder sedan sommaren 2015. Idag har empati med den som frivilligt sätter sig i en snabbt ihopsvetsad båt utan flytväst blivit synonymt med naivitet.

De får skylla sig själva.

De är offer för skrupelfria smugglare. Dessa ondskans kreatur.

Flyktingfrågan har sedan länge slutat handla om skyddsbehov och mänskliga rättigheter – den betraktas som ett rent polisärende.

Det är egentligen få som står utan skuld till den snabba förändringen. Såväl sverigedemokrater som vänsterdebattörer tyckte att vi nådde en gräns för vår solidaritet 2015. Vi var tvungna att ändra vår syn på asyl som en rättighet.

Och efter åtta år av ”hållbar” flyktingpolitik och politiska framgångar för nationalistiska idéer om ”kultur” är sommarens dödsfall på Medelhavet betydligt lättare att hantera än när fotot på den döde tvååringen Alan Kurdi spreds över världen i september 2015.

Dehumanisering är i grunden en krigsteknik. Vi kan se hur den utnyttjas friskt på båda sidor i Ukraina. Fienderna är halvmänniskor. Deras död är mindre smärtsam än våra dödar. 

Och visst är det ett krig som utspelar sig på Medelhavet. Ett krig jämförbart med USA:s trettio år gamla ”War on drugs”. Flyktingarna, eller snarare flyktingsmugglarna, utmålas som ett säkerhetshot mot vår kontinent.

När fallet med den sjunkna båten Adriana granskades av New York Times kom tidningen fram till en isande slutsats. 

Båten sjönk eftersom Adrianas närvaro i de grekiska vattnen hanterades just som ett polisärende och inte som en räddningsaktion.

Istället för att flytande sjukhus eller ett räddningsteam skickade den grekiska regeringen beväpnade militärer från en specialstyrka i kustbevakningen för att möta skeppet. 

De grekiska myndigheterna påstår att de inte ingrep eftersom kaptenen sade sig vilja fortsätta till Italien. Men Adrianas last var värd 35 miljoner kronor – och smugglarna får sällan betalt innan de når sin destination. Det ligger aldrig i en smugglares intresse att avbryta en resa. 

Enligt maritima lagar skulle passagerarna ha räddats även om kaptenen inte ville det, men att fördröja räddningsaktionerna ligger i kustbevakningens intresse. De fruktar att alltför snabba räddningsinsatser uppmuntrar smugglarna. Och varje migrant som räddas från ett sjunkande skepp är en politisk förlust för Europas nationalistregeringar.

Adriana var, hur vidrigt det än låter, troligen bara ett förebud. Sommaren 2023 riskerar att bli lika tragisk som sommaren 2015 då 3 700 människor förlorade livet på Medelhavet. 

Antalet flyktingar som anländer till Italien har mer än fördubblats sedan 2022 berättar Anna Roxwall och Johan Persson i ett reportage i SvD. Under ett dygn i slutet på juni anlände 2000 personer bara till den speciella flyktingkajen i Lampedusa. De kommer från Egypten, Syrien, Pakistan och från länder söder om Sahara.

Hittills i år har 289 barn dött på färden, enligt UNICEF. Även det en fördubbling sen i fjol.

För en vecka sedan avled 13 personer när en flyktingbåt förliste utanför Tunisien, som numera är det viktigaste transitlandet.

I den tunisiska staden Zarzis har man byggt två kyrkogårdar för de döda: ”Afrikas trädgård” och ”De okändas gravplats”. Ändå sätter sig varje dag hundratals i nya båtar och hoppas på att just de ska ha tur. 

Två dagar efter att kropparna bärgades ingick EU ett närmast osannolikt generöst avtal med Tunisien.

Målet är att landet ska stoppa flyktingströmmarna åt EU och dessutom börja återta flyktingar som passerat på väg till Europa. Italiens fascistiska premiärminister Giorgia Meloni, vars politiska karriär bygger på att hon lovat stoppa migranterna, åkte ner för att skaka hand med Tunisiens högerextreme president Kais Saied – en konspirationsteoretiker som hävdar att EU försöker skapa ett ”folkutbyte” i Tunisien genom att ersätta den inhemska befolkningen med folk från länderna söder om Sahara (japp, ni har hört det förr).

Avtalet med Tunisien innefattar ett biståndspaket som landar på runt 1000 miljarder kronor. Vilket är ungefär vad EU:s övriga gränskontrollarbete har i budget fram till 2027.

Enligt den nederländske premiärministern Mark Rutte kommer avtalet att förstöra smugglarnas ”affärsmodell”.

Men redan dagen efter handskakningen påstod den tunisiska regeringen att de inte alls tänker ta emot några återvändande flyktingar. Förutom möjligen tunisier. Och Saied har alltid varit tydlig med att Tunisien aldrig tänker bli ”gränsvakt” åt EU. 

Frågan är vad de tusen miljarderna egentligen köpte.

EU fortsätter att desperat och utan framgång försöka köpa sig fria från ansvar för den katastrof man själv orsakat. Man köpslår med den ena extrema regimen efter den andra. 2015 gjorde man affärer med Erdogan, sen pumpade man upp Libyens kustförsvar, och nu fyller man fickorna på den extremistiske Saied som nyligen stärkt sin makt genom att upplösa parlamentet och vars politik bidragit till en våg av hatbrott mot migranterna i landet. 

Flyktingarna har blivit en vara som handlas mellan högerextremister på båda sidor om Medelhavet. Och det är EU:s skattebetalare som betalar köpeskillingen. Pengar som skulle kunna användas till… tja, till exempel flyktingmottagande?

Men sedan 2015 har flyktingfrågan ockuperats av nationalister och deras allt mer verklighetsfrämmande föreställningar om vad som driver migrantströmmarna. De har mer eller mindre ostörda fått genomföra sitt gigantiska experiment med människoliv. 

Trots att Medelhavet är en lika dödlig fälla som för tio år sedan vill de inte backa, snarare gå ännu längre. Allt för att rädda sina teorier om att asylinvandring leder till folkutbyte, gängkriminalitet och våldtäkter på badhus. 

Alice Teodorescu Måwe reagerade på de tragiska händelserna i sitt nyhetsbrev i veckan. Hon kom med ett radikalt förslag – avskaffa asylrätten helt och hållet. Asyl i Europa ska bara gå att söka utanför Europa, menade hon. Hon vill hellre utradera grundläggande mänskliga rättigheter än att Europa tar ansvar för sitt misslyckande i migrationsfrågan.

War on drugs – det amerikanska kriget mot drogerna – har varit ett lika stort misslyckande som kriget mot flyktingsmugglarna. Resultatet har blivit överfulla fängelser och en tragedi för USA:s svarta, manliga befolkning. Drogerna skördar fortfarande liv.

Men samförståndet om misslyckandet har blivit allt starkare. En konsensus har börjat växa fram om vad som är viktigt i narkotikapolitiken – hur räddar vi liv? 

Kanske gör vi inte det genom att lägga extrema polisresurser på att lagföra alla som röker en joint? Finns det möjligheter att justera och liberalisera regelverket i syfte att människor ska överleva? Allt fler amerikanska stater legaliserar droger, och resultaten är inte alltid lyckade, tvärtom, men en tydlig pragmatism har börjat styra politiken. Om vi behandlade flyktingar som vi tänker kring droger hade vi troligen kunnat rädda fler liv.

Europa har låtit sina nationalister styra migrationspolitiken i närmare ett decennium – fundamentalister som inget förstått av migrationens realiteter. De har på allvar trott att de kan avskräcka migrantströmmarna genom propaganda. Genom att dela ut flygblad och bilder på Tobias Billström ståendes grensle över Öresund. Så sent som i januari lanserade regeringen en ny ”internationell informationskampanj” för att skrämma bort asylsökande. 

Samtidigt hettas Asien upp till rekordnivåer. Pakistan översvämmas och Syrien ligger fortfarande i spillror.

De cirklar kring sin misslyckade migrationspolitik som en kustvakt från Frontex runt en sjunkande gummibåt.

Avvaktande och nervöst.

Vi ju har stängt våra gränser. Varför slutar de inte komma?

Om vi cirklar ett varv till så kanske de försvinner?