Klubben blir aldrig större än tio medlemmar men redan efter ett par månader har en liten ideologisk kärna i gruppen utkristalliserat sig. Fyra gossar vid namn Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Björn Söder. De läser historia och statsvetenskap, och fattar snabbt tycke för varann.
Själva föreningen, som mest ägnar sig åt att läsa nationalromantiska dikter om Karl XII (”Ur vägen moskoviter!”) blir inte särskilt långlivad, men mötet mellan de fyra skulle förändra Sverige för alltid. Den lilla kvartetten skulle så småningom ta kontroll över partiet Sverigedemokraterna.
På den tiden var nationalism inte särskilt populärt. Sitt medlemskap i klubben höll man gärna hemligt. Björn Söder skrev på föreningens hemsida att det pågår en ”förföljelse av oliktänkande” på universitetet, så det var bäst att inte prata högt om det.
25 år senare är Björn Söder troligen en av landets minst förföljda personer.
Han har uppnått en nivå av yttrandefrihet som nästan ingen annan har.
Förstå mig rätt. Alla har vi vår yttrandefrihet, även om den just nu snävas in en smula tack vare justitieministerns mixtrande med ordningslagen, men det vi säger får för det mesta konsekvenser för våra liv. Inte minst vårt arbete. Det är få av oss som öppet och ocensurerat kan kritisera och håna våra arbetsgivare och kolleger utan att vi beläggs med munkavle, twitterförbud, eller skiljs från våra uppdrag.
Men det finns två män, som verkar kunna säga exakt vad de vill, när de vill, utan att deras uppdragsgivare bryr sig det minsta. Inte ens när det gränsar till att hets mot folkgrupp eller förtal av statsministern, får det den minsta effekt på deras karriärer.
Nät regeringen svettas med att hantera en känslig internationell diplomatisk kris med 57 muslimska länder utbrister Jomshof plötsligt att profeten Mohammed är en mördare.
Några dagar senare anklagar Björn Söder statsministern för att stödja pedofili eftersom han hissat Prideflaggan på Sagerska palatset.
Och det enda Ulf Kristerssons vågar säga är: ”Man måste tänka på vad man säger.”
Vi är många som undrar varför Jomshof och Söder får hållas. Varför får just dessa två måttligt begåvade politiker gång på gång förnedra sina kolleger och spä på säkerhetshotet mot Sverige utan att någon tar dem i örat?
Det är inte ens första gången ingenting händer Björn Söder. Under sin tid som andra vice talman påstod han att judar och samer inte kan vara svenskar, utan att partiledningen gjorde ett dyft.
Att Ulf Kristersson inte tar strid är kanske begripligt.
Sverigedemokraterna är den gren han sitter på. Om han börjar såga i den så faller hans regeringsbygge till marken. Så han bugar nästan djupare för Björn Söder än för Turkiets president.
Varför Jimmie Åkesson tiger är svårare att förstå eftersom hans politiska strategi alltid varit att få de uttalade fascisterna och homofoberna i sitt parti att hålla tyst genom uteslutningar och stenhård partidisciplin.
Svaret finns troligen i den där studentföreningen från Lund.
Den lilla kvartetten torde betrakta varandra som vapenbröder, en ärrad trupp krigsveteraner som gemensamt kämpat sig upp på sin nationalistiska kulle. Och segrat.
Det bygger så klart starka band.
Och alla vet så klart allt om de andra.
Björn Söder är en gädda som lurar i vassen. Han kanske börjar bli lite mer marginaliserad i sitt parti, men det finns troligen goda skäl att behandla honom väl.
En annan förklaring är att partiets kärna – i motsats till vad alla tror – håller på att radikaliseras.
Partiets framgångar är vid det här laget så många att de är svåra att räkna. Och då hägrar så klart nya erövringar. Nya mål. Återvandring av invandrare, dubbla straff för invandrare, ständiga inre gränskontroller, stoppa allt muslimskt liv, stopp för homosexuell propaganda, kanske kan man förbjuda Pride?
Söder och Jomshof säger helt enkelt det som alla andra nationalister tänker.
De är fortfarande språkrör för den pyttelilla lundensiska studentförening som just nu fått ett orimligt inflytande över det här landet.
