Men innehållet är det enda viktiga och det som spelar roll när SVT vill återuppfinna det svenska debattprogrammet. När man lyssnar på vad som sägs, även om det sägs på ett trevligt sätt, är både inramning och frågor bisarra – med förutbestämda resultat och intet nytt.

Programmets pitch är att Teodorescu och Suhonen, som beskrivs som syrliga proffstyckare, går samman och bort från dagspolitiskt spel och billiga poänger. Vad kan Alice Teodorescu och Daniel Suhonen aldrig enas kring - och vad är de överens om, skriver SVT. Ingen har rätt, ingen har fel, du bestämmer själv mellan det blåa eller det röda, två jämna sidor i vad som ska vara ett politiskt tvärsnitt.

I varje avsnitt ska de profilerade debattörerna ta sig an ideologiska kärnfrågor och skiljelinjer i politiken. Först debatterar de mot varandra utan moderator och sen får man ta upp en gäst till bordet som hoppar in i samtalet, för att nyansera eller stärka den egna poängen. Ett mänskligt understöd med fakta och tyngd.

Högern är med genom Alice Teodorescu, ärkekonservativ skribent som jobbat för bland annat Göteborgs-Posten, Moderaterna och Academedia innan en kort sejour på min favoritdokusåpa Bulletin. Vänstern representeras genom Daniel Suhonen, det eviga sosseskägget i motstånd som partijobbade med Håkan Juholt, lanserade Reformisterna och idag basar över fackliga tankesmedjan Katalys.

Det första avsnittet handlar om kriget mellan Israel och Hamas. Det är en konflikt utan botten och gränser när det gäller potentiella debattämnen, nyansering, historisk beskrivning, små detaljer som berättar om det större, intressanta människoöden och ideologi.

Det tar inte ens fem minuter innan Alice Teodorescu tar upp andra världskriget och Adolf Hitler i en absurd liknelse som ska rättfärdiga Israels flygbombningar av Gaza.

”Man kan dra en parallell till andra världskriget. Skulle vi ha låtit Hitler vara kvar vid makten för att inte ett enormt stort, miljontals, civila skulle dödas?”

Det är inte helt lätt att förstå poängen och jag håller med Daniel Suhonen när han strax efter säger att man nog ska akta sig för att göra allt för lätta jämförelser med andra världskriget. Jag vill gå längre, ingen borde överhuvudtaget få prata om Hitler i svensk politik.

Titeln och ansatsen på avsnittet är ”Vad ska Israel göra då?” och sammanfattar den intellektuella fattigdom som präglar hela diskussionen. Vad mer kan Israel göra än precis det som görs? Hur vågar du kritisera bombningarna av civila och deras hem – om du själv personligen inte kommer på något bättre alternativ? Det är en poäng som Teodorescu och hennes gäst upprepar flera gånger.

Det är nog första gången i svensk debatt som jag hör någon så klart och tydligt, och i SVT, säga att det är rimligt att bomba dagis i Gaza.

Gäster denna vecka är Jakob Heidbrink, docent i juridik vid Göteborgs universitet och Erik Lysén, chef för Svenska Kyrkans internationella biståndsarbete. Ingen i programmet är folkrättsexpert och ändå är det fokus för lejonparten av programmets knappa 30 minuter.

Jakob Heidbrink är med för att konstatera att det Israel gör nu inte är krigsbrott även om civila drabbas i stor omfattning eftersom målet är legitimt, även om man inte träffar själva målet. Alice Teodorescu säger att Hamas förvandlar alla civila platser till legitima militära mål. I alla krig dör civila, krig är inte vackra, det finns tunnlar under precis varenda byggnad i Gaza, om Israel verkligen hade velat förinta alla civila hade de minsann kunnat göra det så det som du ser nu är återhållsamhet. 

Det är som att den sämsta argumentationen och talepunkter från Twitter/X har flyttat in i studion när programmets högerflank ska prata om kriget. De lyssnar inte alls på Suhonen och Lysén, som knappt får en syl i vädret när ett sammelsurium av våldsfantasier ska dryftas. Det är lätt att bli illamående när Heidbrink och Teodorescu så lättvindigt och kategoriskt viftar bort motståndarnas oro för civila i Gaza. Och det blir inte klart för tittarna vad som faktiskt är fakta och vad som är rent tyck.

Jakob Heidbrink säger att Israel alltid använder det för omgivningen lindrigaste medlet men ”... att det kan vara att man sätter en artillerigranat i ett dagis om det gömmer sig Hamas-soldater där inne”. 

Jag var tvungen att spola tillbaka för att se om jag hörde rätt. Det är nog första gången i svensk debatt som jag hör någon så klart och tydligt, och i SVT, säga att det är rimligt att bomba dagis i Gaza. 

Heidbrink, som inte är en expert på varken krigsbrott eller folkrätt, fortsätter med att säga att belägringen av Srebrenica och bombningen av Dresden inte heller var de facto krigsbrott. Det var bara massavrättningarna i Srebrenica, och inte belägringen i sig, som var ett krigsbrott. 

Det är en nördig ondska att få det att låta som att komplicerade konflikter och händelser som är rejält omstridda, som Dresden, egentligen är enkla att förstå och att det bara är du som inte fattat juridiken.

På förhand var jag nyfiken över formatet och premissen att ha ett debattprogram som så tydligt fokuserar på två kända personer i tyckonomin. Men debatten i det första avsnittet förs på en otroligt låg nivå. Och bara för att det är snyggt och någorlunda trevligt, trots ämnet, betyder inte det att det blir bra. 

Tiden är det största problemet. Det kan låta motsägelsefullt men ett dubbelt så långt program, med en timmes debatt, hade lättare kommit åt just ideologiska kärnhus. Mer från fler istället för stolpiga och stressade talepunkter som aldrig kan förklaras. Det hade tjänat syftet bättre, om syftet är att få till en bra debatt. Om SVT bara vill att man ska tänka på politik som att välja rätt lag funkar Teodorescu & Suhonen utmärkt redan idag.