Vad som beskrivs är ett systematiskt slutkörande av mänsklig arbetskraft och hotfulla arbetsledningsmetoder och trakasserier.

Men vid sitt intåg i Sverige, med en lång facklig tradition och hamnar fulla av medlemmar i två olika fackförbund, stötte man på patrull. Avtalet med Transport fick man på köpet med hamnarna, men så fick man också en annan facklig organisation på halsen samtidigt. Hamnarbetarförbundet, utan kollektivavtal, men organiserade till majoritet, pålästa i svensk arbetsrätt och dessutom stridbara. Konflikten var ett faktum och har blivit en långdragen historia.

Till skillnad från arbetsgivaren i konflikten, som bara är en i raden av alla aktörer i näringslivet som gärna skulle slippa fackföreningar helt, är Hamnarbetarförbundet en närmast unik part. I ett Sverige som i modern tid mer kännetecknas av att arbetare lämnar eller aldrig ens går med i facket än motsatsen visar Hamnarbetarförbundet en annan väg.

Med en plattare och betydligt mer demokratisk organisation än många andra förbund både kallar man sig för och agerar som en kamporganisation. Lyckosamt – medlemmarna är både insatta i verksamheten och kommer på möten. Hamnarbetarna har med andra ord lyckats med något som många andra fallerar i att skapa en facklig organisation värd namnet.

Nu när Hamnarbetarförbundet sitter i kollektivavtalsförhandlingar har arbetsgivarorganisationen Transportföretagen, Sveriges Hamnar, deklarerat att man aldrig kommer att ge Hamnarbetarförbundet lika villkor som Transport har. Och slutligen varslade man i veckan om lockout i hela Sverige, vilket tvingade Hamnarbetarförbundet att svara med strejkvarsel. Den 6 mars 2019 kommer Sveriges hamnar till stor del stängas. Vad som antagligen blir ”den sista striden” kommer att kosta samhället enorma summor.

Och parallellt med detta jobbar Socialdemokraterna med att driva igenom en arbetsrättslig lagändring, helt i enlighet med APM Terminals linje som givetvis backas upp av det samlade näringslivet, för att begränsa strejkrätten för varenda löntagare i hela landet.

Det går klass- och arbetarförakt i det här. Hamnarbetarförbundet, som tar strid mot en bråkstake som vill göra med svenska hamnar vad man gjort med andra, utmålas som arbetsmarknadsligister. Detta trots att de aldrig ställt sig aviga till att diskutera, förhandla eller försöka komma överens.

Som svar har de vänts ryggen, nekats förhandlingar och fått sina skyddsombud utestängda trots det otroligt riskfyllda arbete som utförs i hamnarna. Konflikten i Sveriges hamnar drivs dessutom i princip till fullo av arbetsgivaren som står för nästan fem gånger så många timmar i stridsåtgärder som arbetstagarsidan gör. Striden om något som är, eller åtminstone brukade vara, en grundpelare i den svenska arbetsmarknadsmodellen – rätten för arbetstagare att välja och ingå i en fackförening och rätten för den fackföreningen att förhandla om villkor. Det är, rakt av, en ideologisk strid mellan organiserad arbetskraft mot kapital.

Historien kommer att utvisa vem och vilka som stod på rätt sida.