Utåt vill partiet presentera det arbete som elva arbetsgrupper gjort som partiets största idéarbete någonsin. Man erkänner skuld för hur splittrat samhället är idag, och säger att man misslyckats med att kuva marknaden och slå tillbaka brottsligheten samtidigt som klyftorna ökat. Det är en urgammal och lyckad sossestrategi att gå i opposition mot sitt tidigare jag. 

Den här gången kombineras självkritiken, eller krokodiltårarna, med över tvåhundra reformer som verkar specialgjorda för att passa de tilltänkta samarbetspartierna: Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Signalen är tydlig: här är grunden för Socialdemokraternas regeringsplattform.

Miljöpartister kan frossa i elbilssubventioner och avgiftsbefriad eller subventionerad kollektivtrafik – med förslag som ett Sverigekort (som MP och V redan vill ha). 

Vänsterpartiet hittar kultursatsningar, ett statligt byggbolag och en attack på ockerhyror där S säger sig vara villiga att gå så långt som att föreslå fängelse för den som systematiskt hyr ut en bostadsrätt svart till överpriser.

Och för centerpartister, som kommer vara de svåraste att få med på det rödgröna tåget, finns ett slopat flerbarnstillägg, sänkt arbetsgivaravgift för arbetsgivare som tillsvidareanställer, en innovationsekonomi med AI-folkbildning, och flera åtgärder mot hedersförtryck och segregation där S och C lätt kommer överens. 

Det är en tallriksmodell som gör helheten lättare att svälja, för alla inblandade. Och det kommer att vara helt nödvändigt om den rödgröna röran ska kunna enas och vinna över Tidölaget.

Det är en lång väg kvar till S-förslagen och önskelistan blir verklighet, om det någonsin händer. Men nu ligger Magdalena Anderssons regeringsplattform ute för allmän beskådan.