I veckan laddades den antika SVT-dokumentären ”Rasist, javisst!” upp på Youtube. Där visas hur Sverigedemokraterna firar nationaldagen 1992 – genom att varna för att den vita svensken byts ut mot invandrare. Mötet på Norrmalmstorg i Stockholm är en tragikomisk tillställning för de närmast sörjande: finniga killar, våldsstinna naziskinnskallar, några förvirrade nitpunkare, människor med ena foten i graven, pensionärer som ser ut att ha varit med redan när Goebbels var kingen. Där och då kallar sig SD själva för en ”saneringsrörelse som ska återge svenskarna hoppet”. Nationalismens tidevarv är nu. 

Tre decennier senare kickar de igång sin stora valturné mitt på Medborgarplatsen, Södermalm, inför hundratals fans som når klimax när Jimmie Åkesson frågar ”mår ni bra Sverigevänner?”. Nu är det viktigare att skoja om elcyklar och miljöpartister än att varna för det stora folkutbytet, i alla fall officiellt från partiledarhåll. Och har ni hört, Malmö har sprättat en mille på offentlig konst, en rosa enhörning?! Dårar! Pengar som skulle kunna göra Sverige tryggt, tryggare, tryggast. 

Glättig återvandringsdisco pumpas ut på full patte. Väna ungsvenska kvinnor trallar om att bevara Sverige, att snart, snart blir det sol igen, och då finns det ”inga skjutningar och bränder att försvara”. I nästa stund sprutas det eld, gnistor, och en fryntlig skaraborgare i guldhatt drar av ”Jag går och fiskar”, Lasse Berghagen och ”Stad i ljus” stöpta i fläskigt dansbandsbeat, och någon truddelutt om att åka på husvagnssemester. Kanske är där även doften av en ”Seven nation army”-basgång.

Jimmie Åkesson förklarar med stark, stadig stämma att ”vi har rätt att köra vår bil”, också alla de som bor i städer utan tunnelbana. Folkmassan jublar till skydd för den förföljda minoriteten privatbilister. Vroom vroom, tuta och kör, vi ska strössla gratis bensin och elektricitet över er alla, och garanterar kärnkraft om en kvart. Pur populism enligt standardmall. Det går hem som skivat bröd. 

Budskapet bildar en bisarr twilight zone-malström som suger in alla i en artificiell och tvingande schablonbild av Sverige och svensken. Som inte ens är särskilt folkfestlig. Inga ballonger till barnen, ingen ansiktsmålning, och ingen kokt varmkorv, något jag trodde var obligatoriskt i goa Sverigevänners sällskap.

Precis under ytan på den konstruerade svenska gemenskapen glider strömmarna av det genuina SD, hatet och våldet som man numera kämpar för att sminka över med den grövsta foundation för att göra sig själva regeringsdugliga. I publiken skymtar man de som hängt med partiet sedan innan det blev hippt: lite Ultima Thule-merch här, någon politisk tvivelaktig tatuering där, mycket vikinga-lull. Kriminella uppsyner. En 15-årig tjej får en hård armbåge i sidan av en man i SD-tröja. Han stampar på ballongen hon skrivit ”fuck SD” på. En annan medelålders man skriker och sliter ett protestplakat ur händerna på en elvaåring. 

För jodå, här är motdemonstranter, som sagt. Men tiden då vuxna gick man ur huse för att tysta Åkesson med nyckelskrammel är över sedan länge. Folket har sagt sitt: fascism är inne. På sin höjd är det 30 stycken ungar i de nedre tonåren. De skriker slagord – ”Nassesvin!”, ”Inga rasister på våra gator!”, ”Fuck SD!” – och viftar med plakat och ballonger och skateboards. Allt under skarpladdat överseende från horder av poliser och ordningsvakter. Pojken med pullover och page, han som inleder den här texten med att skrika ”ut med packet”, uppmanar en bastant snut att ”tackla ner” motdemonstranterna. Så blir det inte. 

SD:s ledargarnityr på scenen tar ingen notis om protesterna. Vatten, möt gås. Men kring barnen hovrar en armé av SD:s nättrollande mediakrigare som saliverande och närgånget filmar de minderåriga motdemonstranterna för uthängning och hat. 

Så tar det slut. Det sprutas än mer eld. Gnistorna yr. Jimmie Åkesson hoppar in i sin kolsvarta BMW och drar iväg med en grådaskig Säpo-vakt lubbandes efter. Framför scenen står en liten grupp barn kvar och skriker antirasistiska slagord länge, långt efter att publiken dragit och alla rosaklädda SD-valarbetare börjat packa ihop. 

På vägen hem – vanlig cykel, inget bidragsbekostat elfordon! – passerar jag genom Stockholm city. Och en äkta folkfest. Med äkta glädje. Det är kulturfestival, gratis för alla, och på gatorna trängs tusentals svenskar i skymningen. Alla möjliga åldrar och former och bakgrunder. I ett tält skakar hundratals människor röven av sig till kubansk salsa, framfört live av tjusigt klädda män på ett språk jag absolut inte begriper. På en annan scen spelas märklig och psykotisk friformsjazz. Björn Söder hade kreverat – inga sillamackor någonstans, bara indiskt och ortenburgare. Jag möter en ung tjej med en ”I love Omar”-skylt, vilket jag antar är någon sorts populär svensk artist som precis uppträtt. Hon är skitglad. 

Allt det här pågår – för gudomliga skattepengar – ett stenkast bort och samtidigt som Jimmie Åkesson vräker fram dödfödda populistiska löften om att återskapa ett homogent Sverige han själv aldrig ens upplevt. Det likriktade Sverige han lurar i väljarna att han ska trolla fram ur sin bruna stövel har aldrig existerat under min eller hans livstid. 

Sverigedemokraterna har sedan länge förlorat sitt heliga krig.