Den har en förlaga: Maja Lee Langvads skönlitterära berättelse om transnationell adoption från 2014, som har titeln ”Hun er vred” (Hon är arg). En bok som består av 251 stycken som alla inleds med frasen ”Hon är arg”. Där riktas vreden mot den internationella adoptionsindustrin, här riktar 45 författare sin vrede mot att civila dödas i Gaza. 

Det är inte en oproblematisk dikt.

Inte ens i Danmark, som ofta skryter om att de har en bredare yttrandefrihet än den svenska (det är visserligen en lögn som mest stärkt främlingsfientliga krafter, men det kan vi debattera en annan gång), för den är fullt möjlig att läsa som en ensidig text. 

Gruppen kallar sig ”Författare för ett fritt Palestina”. Och texten är skriven i frustrationen över omvärldens passivitet inför bombningarna av Gaza. Tidningen Informations kulturredaktör Peter Nielsen kallar den för ett debattinlägg och tycker den är sämre än Maja Lee Langvalds text, eftersom den aldrig säger emot sig själv. Han försöker sammanfatta dikten med orden: ”Hamas förfärliga angrepp kan inte rättfärdiga den kollektiva bestraffningen av det palestinska folket”. 

En formulering han lånat från FN:s generalsekreterare Antonio Guterres.

Ingen kan betvivla det, men det innebär inte att texten är fri från konflikter.

De 45 författarna har valt att inte skriva ett debattinlägg, de har valt att skriva just poesi. En genre som börjar bli smått obegriplig för vår samtid. Motsägelsefullheten och mångtydigheten är poesins själva livsluft. Ordens dubbla betydelser, formuleringarnas klang, referens, rytm… deras tvetydighet. Det är lyrikens arbetsverktyg. Och det är ett språk som är svårt att hantera för en samtid där alla numera avkrävs ett konfliktfritt politiskt manövrerande i ett minfält av åsikter och känslor.

Föga förvånande avkrävde Peter Nielsen initiativtagarna bakom dikten på ett avståndstagande från Hamas attack. 

Det fick han, så klart. 

Ett mycket tydligt avståndstagande. 

Ändå finns det delar i dikten som fick mig att vilja slänga den i papperskorgen den när jag upptäckte dem. 

Ett av jagen i texten är till exempel entusiastisk över den amerikanske debattören Norman Finkelstein, som i sig är en konfliktfylld gestalt. Hans föräldrar överlevde förintelselägren Majdanek och Auschwitz, men han har vigt sitt liv åt att kritisera Israel för att de utnyttjar Förintelsen i politiska syften. Hans mest kända bok bär det provokativa namnet ”The holocaust industry”. Självklart har den älskats av antisemiter eftersom den bidrar till deras konspirationsteorier. Efter attacken den 7 oktober har Finkelstein dessutom försvarat Hamas och hävdat att de inte hade något annat val än att genomföra sin bestialiska attack. Han menar att de utkämpar ett befrielsekrig.

Jag blev arg av att läsa hans namn. 

Jag blev arg av hans cyniska och självrättfärdiga försvar av sina egna politiska teser när vi just bevittnat en massaker. 

Finkelstein visar noll respekt för det grundläggande människovärde som gör diskussionen om civila offer meningsfull. Om inte alla döda tillskrivs samma värdighet kan vi lika gärna tiga. Då är vår vrede inte äkta, utan bara politiska utspel. Finkelstein är en idiot och hans bok borde absolut inte läsas i skolan. Om Hamas fotsoldater menar att de utkämpar ett krig skulle de riktat sina automatvapen någon annanstans än mot barn. De genomförde ett massmord, och inget annat. 

Jag tror det snarare är viktigt att understryka att det här inte alls är en ensidig dikt. En dikt kan aldrig vara ensidig, men den här är dessutom skriven av ett kollektiv som inte talar med samma röst. 

Jaget i dikten är 45 olika jag. Det är en form av läsning vi alla känner igen från våra flöden i sociala medier.

Och om vi inte kan leva med en sån form av läsning, fylld av olika motstridiga röster, delvis på kollisionskurs, kan vi inte leva med varandra. 

För det är troligen den viktigaste frågan just nu: När dödandet tar slut, om det någonsin tar slut, kommer vi att kunna fortsätta leva med varandra?