Röstlund, alltså. Vi är bara några hundra i riket. Ovanliga namn och vänsterextremism går nämligen hand i hand.

Var det här snillespekulerandet ägde rum? På mikrobloggen Twitter, givetvis. Och är det något vi journalister älskar att besatt dra växlar på, ja nog fan är det Twitter. Det fick jag en påminnelse om när jag i veckan gick på frukosthäng (rustik ostsmörgås, kaffe, juice – tre pluppar) på Stockholms eget Castle Greyskull: Timbro.

Den tossiga högersmedjan Timbro fixade ideologifrukost med frågorna: ”Vem vill prata allvar om politik? Åsikts­korridoren är sprängd – men blev det bättre?” För att få svar på det här samlade man tre skarpa hjärnor som pratar i perfekta citat: ­Johanna Frändén från Aftonbladet, Erik Helmerson från DN och Victor Malm, Expressen.

Och eftersom de alla är journalister kom större delen av snacket att handla om sociala medier. Specifikt Twitter, Elon Musks kloakkanal där det mesta numera är ett race om vem som kan vara absolut mest öppet rasistisk, och mycket annat som obegripligt nog handlar om vem som har en blå bock och vem som inte har en blå bock. Stephen King har en. Han vill inte ha en. Nej fråga inte. Jag fattar inte heller, trots att jag är journalist.

Tillbaks till Timbro, där det tog hela 20 minuter innan någon sa ”invandringspolitik”, vilket 2023 får ses som en otrolig andningspaus. För vad händer med ens själ, som Erik Helmerson uttrycker det, när man säljer den och anpassar sig efter den kärlek som man kan inkassera i sociala medier? Ja, det kan jag svara på. Tomrummet efter ens utsålda själ fylls med hundbajs. Man blir en Lamotte. En Bali. En lajkknekt.

Victor Malm slår fast att Expressens kulturredaktion irriterat viftar bort alla tankar om delningar och uppåttummar. Deras läsare vill ha annat än det som funkar på Twitter. De suktar efter seriösa, långa texter. Vilket hedrar dem, såklart. Precis som att Johanna Frändén coolt blasé med en axelryckning avfärdar plattformen med att hon skriver någon ynka knasig sak per år, sådär, för att testa vattnet. Twitter är inte på riktigt. Förutom inuti journalisternas egna huvuden.

Panelen skissar upp en dödsdans. Sista tangon på Twitter för journalistiken och det politiska samtalet. Helmerson beskriver sitt grova beroende av den blåa fågelappen som om det vore heroin: Abstinens, aggression, förnekelse, trötthet, sömnsvårigheter. Tunga bojor han nu med möda lyckats slita.

Jag hånler för mig själv, och öppnar maniskt appen för tionde gången på en minut för att se om någon ny SD:are hunnit inleda ett hatkrig mot ännu ett barn. Så jag rasande kan kalla SD:aren för idiot. Det är vi som är kvar där, i kloaken, journalister och rasist­er, Ninja Turtles och Shredder.

Sociala medier är dåligt för det politiska klimatet just i vårt land, tycker panelen, för i Sverige ligger högstadiementaliteten nära den svenska folksjälen. Fernissan över dårskapen är tunnare än i andra länder.

– En saboterande massa har tagit makten för att mobba. Twitter håller på att dö som politiskt forum, säger Helmerson.

Det korta svaret på frågan om allt blivit bättre sedan åsikts­korridoren sprängdes är som ni räknat ut givetvis nej. Ett lite längre svar är abso-fucking-lut nej. Eller som ett vänstersatir­konto twittrade ironiskt: ”Åsikts­korridoren är så trång att jag inte ens får plats att heila längre”.