Det skulle vara kul.
Men i övrigt känns det bara mörkt med den utredning om en statlig kulturkanon som sjösattes i torsdags.
Hela idén är ett intellektuellt haveri.
Visst finns en kulturell kanon. Alla forskare inom humaniora sysslar med att kartlägga den varje dag de går till jobbet. Det är den kultur som fått en sån status att den har en närmast andlig aura, och därför har den format oss och hur vi lever våra liv. Men den förändras hela tiden, oavbrutet. De senaste tjugo åren, sen våra liv blev digitala, har den förvandlats i grunden.
Kanske är tanken om en kanon numera irrelevant.
Om man tror att en utredare, som kulturministern säger, kan ”skapa” en kulturkanon, har man missförstått vad det handlar om. Vi kan i bästa fall beskriva ögonblicksbilder av den, men den kan aldrig konstrueras av en politiker.
För det andra är alltihop ett gravt nationalistiskt projekt. Under presskonferens förklarade SD:s kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson att den behövs på grund av de ”demografiska förändringar” Sverige nyligen gått igenom. Precis som alla andra svåra sverigedemokratiska ord betyder det ”invandring”.
Den nyutnämnde utredaren Lars Trägårdh upprepade samma fras: ”demografiska förändringar”.
Sverige måste bli svenskare och nationalisterna har konspirationsteorier om att vänstern fyllt kulturlivet med transpersoner och demografiska förändringspersoner som ägnar sig åt en massa frihetliga åsikter och menskonst så nu är det banne mig deras tur att få bestämma vad kultur är.
Tyvärr har de här idéerna fått spridning.
Till och med socialdemokraternas kulturpolitiske talesperson Lawen Redar hävdar att det är ”viktigt med svensk kultur” som alla kan enas kring.
Nåt annat får man inte säga i det här landet längre.
För det tredje valde man en välkänd kulturkonservativ profil som utredare.
Lars Trägårdh har länge varit upptagen av frågor om nationell gemenskap och svenskhet. Parisa Liljestrand tycker att han är en av våra största ”public intellectuals” som befinner sig ”utanför mittfåran”. Vad hon menar vill hon inte riktigt gå in på, men hon har rätt. Han är en person med udda åsikter vars älsklingsformulering lyder ”Sverige är extremt”. Han säger det hela tiden.
Med honom vid rodret kommer slutresultatet garanterat att innefatta Pippi Långstrump och Fänrik Ståls sägner. Och Röde orm. Och lite annan gammal pojklitteratur.
Ni kan cirkulera. Inget spännande kommer att hända här.
Och framförallt har alla liknande försök misslyckats.
För några år sedan skrev danska kulturdepartementet ihop en kulturkanon som bara resulterade i en topplista på en hemsida. Man avsatte aldrig pengar för att sprida den kultur man tyckte var så himla viktig. Inga filmrättigheter köptes, inga böcker trycktes, inga skoluppsättningar delades ut.
Det mest generande med hela projektet är att kulturministern menar att det är ”inkluderande” och kommer att ”starta ett samtal” om kultur.
Parisa Liljestrand kan inte heller inte lova att en svensk kanon ska tillgängliggöras, och tacka för det: Just nu genomför regeringen och deras lojala kommunpolitiker en masslakt av den kulturella infrastrukturen. Folkbidning, kulturskolor, anslag till kulturinstitutioner kapas in på benet. Nationalisterna hoppas så klart att det ska ta kål på den invasiva vänsterkulturen. Tomrummet som uppstår vill de fylla med sin topplista.
Det mest generande med hela projektet är att kulturministern menar att det är ”inkluderande” och kommer att ”starta ett samtal” om kultur.
Men när jag försöker inleda det där samtalet så går det riktigt trögt. Alexander Christiansson försvinner från en utlovad intervju. Han har länge vägrat prata om sin kultursyn med Dagens ETC. När jag får ställa ett par frågor till Liljestrand är det motvilligt hon pratar om vad det här egentligen är bra för. Mest irriterad blir hon när jag frågar om ”demografiska förändringar”.
Hon känns genuint obekväm i rollen som kulturkrigare. Men det här var inte heller hennes fest.
Det var Alexander Christianssons.
”Det här är en glädjens dag!” utbrast han med ett frikyrkligt leende.
Christiansson är en ny typ av Sverigedemokratisk politiker, fast förankrad i en väldigt amerikanskt inspirerad kristendom. Hans egen pyttelilla församling heter ”The House”, och anförs av hans far, den kände predikanten och rocksångaren Ulf Christiansson från bandet Jerusalem. Det är en typ av kyrka som inte drar någon gräns mellan politik och gudstro och bäddar in alltihop i en krigisk retorik som skulle imponera på en belgisk jihadist. De är ständigt på krigsstigen mot alla andra kristna som på olika sätt svikit Guds ord och den rätta vägen.
Christiansson är helt enkelt en typ av politiker som känns betydligt mer Donald Trump än Jimmie Åkesson.
Och den enda kultur jag sett honom hylla offentligt, förutom Bibeln, är Jordan B Peterson ("en av världens största tänkare och filosofer").
Det beror på att han, precis som sina föregångare, alltid haft ett gigantiskt politiskt problem.
SD har byggt hela sin existens på kulturkriget. De pratar ständigt om hur främmande kulturer hotar den svenska. Gängkultur. Islamistkultur. Kulturmarxism. Tusen andra avvikade kulturer. Men varje gång de ska förklara vad den hotade svenska kulturen består av blir de tysta.
Eftersom det är omöjligt att göra. Kultur har alltid haft svårt att respektera nationsgränser. Sen digitaliseringen är det inte ens möjligt att prata om såna gränser.
Samtidigt har sverigedemokraternas politiker varit både lata och fantasilösa. Björn Söder har viftat med sillamackor och Höganäskrus. Mattias Karlsson har startat en tankesmedja som inte ens konservativa tänkare tycker är intressant.
Så även om Lars Trägårdhs utredning är dömd att glömmas bort finns det en person som längtat efter den som ett glas vatten efter 40 år i öknen.
När den är färdig kan Alexander Christiansson äntligen stoltsera med en kultursyn.
Till slut får han stentavlorna som listar allt det där som de ”demografiska förändringarna” hotar.
Det blir sannerligen en glädjens dag.
Visst är det orättvist att alla andra partier får tänka ut sin politik på egen hand, men jag blir ändå lite imponerad. Det är driftigt att tvinga staten utreda vad man egentligen tycker.
