Under de tio år som passerat har Nils Horner varit en påminnelse om vad det kan kosta att arbeta som journalist i länder med väpnade konflikter, förtryckande regimer eller andra hotbilder. Om hur det värsta tänkbara scenariot påverkar kollegor även i andra länder – innan journalistiken förhoppningsvis gör revansch. 

Men under det här decenniet har situationen också blivit ännu värre och farligare. 

Fler avskyr fria medier

I torsdags var jag åhörare när Sveriges Radio arrangerade ett panelsamtal i Kulturhuset i Stockholm för att hedra Nils Horner och diskutera utmaningarna som den svenska utrikesjournalistiken står inför idag. 

Radions Kairokorrespondent Cecilia Uddén sammanfattade problemen som ”Trump, Putin och Netanyahu”.

– En rad personer som inte vill ha journalister i närheten av sig, och fler och fler regimer som inte vill att vi ska vara där. Det här är en förändring som är allvarlig för alla journalister i världen. 

Blank Spots chefredaktör Martin Schibbye sa att auktoritära länder har lärt sig att det funkar att stänga ute eller skrämma bort utländska journalister. Precis som att de lärt sig att de senaste tio årens fängslanden och dödande av journalister inte har fått några reella politiska, ekonomiska eller diplomatiska konsekvenser. 

Väldigt få människor i konfliktområden litar längre på att professionella journalister är oberoende. Utan man tror att vi är en förlängning av det egna landets utrikespolitik, med allt var det innebär, förklarade Cecilia Uddén.

Ny lagstiftning försvårar

Samtidigt riskerar ny lagstiftning här i Sverige att avskräcka journalister från att granska delar av vår utrikespolitik, för att påvisa vår opartiskhet. Martin Schibbye påminde om den nya lagen om utlandsspioneri.

– Svenska journalister som skriver kritiskt om militära samarbetspartners till Sverige, där finns möjlighet att åtala framöver. Det kan skapa en självcensur i bevakningen av svenska trupper och svenska militära insatser.

I nästan vart fjärde land underminerar makthavarna helt medvetet de demokratiska fri- och rättigheterna.

I torsdags presenterade det välkända forskningsinstitutet V-Dem vid Göteborgs universitet 2024 års demokratirapport. I den visar man hur utvecklingen går fortsatt bakåt i världen. I nästan vart fjärde land underminerar makthavarna helt medvetet de demokratiska fri- och rättigheterna, och även i Sverige finns tecken på försvagningar. Utan fungerande pressfrihet får journalistiken andnöd. 

Jag har själv fått känna av hur det blivit allt svårare att arbeta som utrikesreporter i den här typen av länder. 

Hotades av ungersk diplomat

Jag har hamnat i fängelse i både Turkiet och Syrien och bevittnat tortyr av andra människor. En fotograf jag samarbetade med i Turkiet under flera år tvingades i landsflykt till Tyskland, sedan en domstol funnit att hans bilder som Dagens ETC och andra tidningar publicerade var ”terrorpropaganda” – och dömde honom till flera års fängelse. Turkiet har i åratal varit det land som fängslat flest journalister i världen. 

Regeringskontrollerade medier i Ungern har hängt ut mig som en utländsk fiendejournalist. Och i Stockholm för några år sedan våldgästade en ungersk diplomat releasefesten för min bok ”Orbánistan” och både störde och hotade mig. 

Vid dessa tillfällen och andra har jag fått frågan om jag inte tyckt det här varit obehagliga upplevelser – jo – och varför jag i så fall fortsatt rapportera från och om länderna? 

Mitt något klichéaktiga svar har varit att jag är allergisk mot auktoritära översittare och förtryckare. Att jag tycker alla människor ska ha tillgång till de mänskliga rättigheterna och att de och andra människor som drabbas av krig, kriser och utsatthet ska ha möjlighet att få sina röster hörda. 

Dog för journalistiken

Radiokorrespondenten Nils Horner var känd för att verka i samma anda. Utan en utrikesjournalistik, som kan granska saker på plats och tränga igenom makthavares dimridåer även när det blåser snålt för demokratin, hade kanske inte lika många svenskar förstått varför det varit så kontroversiellt att Sveriges regering gjort eftergifter mot Turkiet under Natoprocessen. Det hade inte höjts på lika många ögonbryn när vår utrikesminister Tobias Billström (M) beskrev det icke-demokratiska Turkiet som en demokrati. 

Nils Horner dog för utrikesjournalistiken, utan att han så klart ville göra det. Det vill inte jag eller hans överlevande kollegor heller göra. Men precis som han ser vi att jobbet är så viktigt att vi fortsätter, i medvind och i motvind.