Denna nya artikel under­söker hur produktionen av grödor påverkas när meandringar i jetströmmen (Rossbyvågor) fastnar, vilket orsakar extremväder. Enkelt uttryckt: om du bor på norra halvklotet och en svängning i jetströmmen (den luftström av starka vindar någon mil ovanför jordens yta vid mellanbreddgraderna) fastnar söder om dig kommer vädret hos dig sannolikt bli kallt och vått. Om den fastnar norr om dig kommer du sannolikt tvingas utstå allt svårare värme och torka.

I båda fallen påverkar dessa väderlägen, vilka förvärras av den globala uppvärmningen, skördarna. Vid vissa mönster i meandringen skulle flera av norra halvklotets viktigaste jordbruksregioner – såsom västra Nordamerika, Europa, Indien och Östasien – kunna drabbas av extremväder samtidigt och få sina skördar förstörda. Vår existens är beroende av global utjämning: om skördarna blir dåliga i en region kompenseras det sannolikt av goda skördar på andra håll. Till och med mindre skördeförluster som inträffar samtidigt utgör vad man i artikeln kallar ”systemrisker”.

Regionala klimatchocker har redan bidragit till att orsaka en katastrofal omsvängning i trenden med global kronisk hungersnöd. Under många år minskade antalet hungrande människor, men 2015 vände trenden och antalet har fortsatt att stiga sedan dess. Detta beror inte på brist på mat. Den mest troliga förklaringen är att det globala matsystemet har förlorat sin förmåga att återhämta sig. När komplexa system förlorar sin återhämtningsförmåga tenderar de att förstärka, snarare än dämpa, de chocker som drabbar dem. De chocker som hittills förstärkts i det globala matsystemet har slagit hårdast mot fattiga länder som är beroende av import, vilket orsakat lokala pristoppar till och med när de globala matpriserna varit låga.

Om detta sker när skördarna försämras i bara ett land eller en region, kan vi bara föreställa oss följderna om extremväder drabbar flera viktiga jordbruksregioner samtidigt.

Det har publicerats andra artiklar med liknande teman, vilka exempelvis påvisar följderna av den ökade frekvensen av ”plötslig torka” och samtidiga värmeböljor i spannmålsproducerande regioner, samt hur den globala uppvärmningen slår mot vår matsäkerhet. Allt har i hög grad, eller fullständigt, ignorerats av medierna.

Vi står inför en epokgörande, ofattbar framtidsutsikt: att de kanske två främsta existentiella hoten – miljökollaps och mat­systemkollaps – strålar samman, då det ena utlöser det andra.

Det finns gott om tecken – jag har försökt förklara några av dem i The Guardian och, med en känsla av växande angelägenhet, i en presentation inför det brittiska parlamentet – som tyder på att det globala mat­systemet kanske inte är långt ifrån sin tippningspunkt, av strukturella skäl liknande dem som sänkte finanssektorn 2008. När ett system närmar sig en kritisk tröskel är det omöjligt att säga vilken extern chock som kommer att putta systemet över den. När ett system försvagats, och dess återhämtningsförmåga inte återställs, då är det inte en fråga om huruvida och hur utan när.

Så varför läser vi inte om det här på alla tidningsomslag? Varför agerar inte våra regeringar när de vet att vi står inför en existentiell risk?

Varför tillåter Bidenadministrationen olje- och gasborrning i sådan utsträckning att den kan spränga USA:s koldioxidbudget fem gånger om?

Varför stoppar den brittiska regeringen sitt utlovade bidrag på 11,6 miljarder pund (motsvarande 155 miljarder kronor) till en internationell klimatfond?

Varför har Labour bordlagt sin gröna omställningsfond värd 28 miljarder pund (ungefär 375 miljarder kronor), medan Labours partiledare Keir Starmer rapporteras att i förra veckan ha sagt att han ”hatar trädkramare” (en nedsättande benämning på miljöaktivister)?

Varför tävlar brittiska dags­tidningar som The Sun, The Mail, The Telegraph och The Express om att gå till hårdast angrepp mot varenda grön lösning som skulle kunna bidra till att förhindra klimatkaos?

Varför verkar allt annat vara viktigare?

Det underliggande problemet är inte svårt att förstå: våra regeringar har inte lyckats bryta det som den franske ekonomen Thomas Piketty kallar den nedärvda spiralen av rikedomsackumulation. Till följd därav har de rika blivit än rikare, en process som verkar gå allt fortare. Under 2021, till exempel, la de ultrarika beslag på nästan två tredjedelar av världens nya rikedomar. Deras andel av nationalinkomsten i Storbritannien har nästan fördubblats sedan 1980, medan den i USA är högre än den var 1820.

Ju rikare en samhällsgrupp blir, desto större politisk makt får den och desto mer extrema krav ställer den. Problemet kan sammanfattas i ett konstaterande från den brittiske miljöministern Zac Goldsmiths avgångsansökan: I stället för att närvara vid ett avgörande miljötoppmöte gick premiärminister Rishi Sunak på Rupert Murdochs sommarfest. Vi kan inte samarbeta för att lösa våra gemensamma problem när en så stor del av makten ligger i händerna på ett fåtal.

Vad de ultrarika vill är att upprätthålla och utvidga det ekonomiska system som fört dem dit de är. Ju mer de har att förlora, desto mer kreativa blir deras strategier. Utöver sin traditionella metod att köpa mediebolag och ösa in pengar i politiska partier som gynnar dem, hittar de på nya sätt att försvara sina intressen.

Storbolag och oligarker med enorma förmögenheter kan anlita så många tankesmedjor, trollfabriker, marknadsföringsgurus, psykologer och experter på micro-targeting (riktade budskap på individnivå, reds anm) de behöver för att tänka ut rättfärdiganden, samt demonisera, demoralisera, trakassera och hota människor som försöker bevara en beboelig planet. Tankesmedjorna hittar på nya lagar för att kväva protester, och dessa införs av politiker som finansieras av samma plutokratiska klass.

Det kunde knappast vara mer galet. Arbetet med att skydda jordens system, och de mänskliga system som är beroende av dem, leds av människor som arbetar med pyttesmå resurser, medan de rikaste och mäktigaste använder alla medel de har till sitt förfogande för att stoppa dem. Kan du föreställa dig att, under kommande årtionden, försöka förklara det här för dina barn?

När vi ser tillbaka på tidigare mänskliga katastrofer, varav alla kommer att överskuggas av denna, frågar vi oss upprepade gånger: ”Varför gjorde de inget?”. Svaret är makt. Makten hos ett fåtal att upphäva mänsklighetens intressen. Kampen för att förhindra systemkollaps är kampen mellan demokrati och plutokrati. Det har alltid varit så, men nu är insatserna högre än någonsin.

Översättning: Jenny Cleveson