För min del hade klimataktivister gärna fått limma fast sig i både Epa-duon Elov & Benys korvkiosk på scen och i Mariettes vita skateboardramp (enligt min skejtande man gick den ändå inte går att rulla i). Eller varför inte klistra fast sig i Jesper Rönndahls mun för att hindra honom från att dra något av sina mest studentikosa skämt? Ös på med plakaten och superlimmet. Till och med i den overkligt älskvärda Farah Abadis närhet.
Ja, jag var en av de som applåderade avbrottet under Loreens låt häromveckan. Men i sociala medier blev det inte direkt lyrisk upplopp av scenstormningen. ”Nu tycker jag att vi alla gemensamt över hela landet imorgon går ut och med hinkar och häller nytt vatten på de där nedrans våtmarkerna så att vi slipper de här protesterna sen” skrev en användare på Twitter. ”Någon annan som blir sugen på att rädda våtmarkerna nu? Jävla idioter. #mello” skrev en annan. En tredje, mer sexfixerad användare tipsade istället klimataktivisterna om en film med manliga strippor: ”För de som vill återställa våtmarkerna kan jag varmt rekommendera Magic Mike-trilogin.”
En annan typ av kommentar fick mig osökt att tänka på begreppet NIMBY, en akronym för frasen ”not in my backyard” som används för att beskriva boendes motstånd mot ett planerat byggnadsprojekt i deras närhet. Var ska det byggas? Gärna någon annanstans, bara inte här på min bakgård.
Flera av reaktionerna efter aktionen lät exakt så:
”ÅTERSTÄLL VÅTMARKERNA!! (Men låt Loreen va ifred)” eller ”Jag håller med om budskapet, men ni gör det svårt för folket att stå på er sida. Ni borde byta strategi.”
Alltså: Jag gillar inte vad aktivisten gjorde, men jag håller med honom i sak. Protestera gärna. Bara inte här. Not in my Melodifestivalen.
De här reaktionerna är intressanta, eftersom de faktiskt visar varför civil olydnad fungerar – i alla fall om man ska tro forskare på området. Klimataktionerna är medvetet spektakulära och potentiellt kontroversiella just för att de ge uppmärksamhet åt ämnet. Meningen är att det ska bli diskussion kring en skamligt underprioriterad fråga, inte att göra aktivisterna populära.
”Bidrar aktionerna till att ge ämnet uppmärksamhet är det eventuellt mindre viktigt huruvida folk älskar eller hatar aktivisterna, sa forskaren Mattias Wahlström till Aftonbladet” i fjol.
Mycket inom forskningen tyder också på att fredlig civil olydnad ofta är en effektiv metod. Den kan ses som en slags självförsvar. Och ju mer bråttom det blir, desto mer radikala metoder kommer vi att se.
Själv jublade jag åt våtmarks-aktivisten i Melodifestivalen för att hans närvaro i rutan tvingade SVT och oss tittare ur ”business as usual”. För några sekunder rubbades den obehagliga overklighetskänslan av att allt pågår som vanligt, trots att klimattoppmöte efter klimattoppmöte slutar i besvikelse, och trots FN:s klimatpanel IPCC slår fast att drastiska utsläppsminskningar krävs. Mello-aktivistens tilltag visade hur akut läget är. Annars hade han ju inte behövt stå där.
Vi är många som tänkerkonstant på klimatkrisen och regeringens och mänsklighetens ovilja att agera kring upphettningen. Miljöpolitiken som förs av Ulf Kristerssons regering och stödpartiet SD kan leda till att Sveriges koldioxidutsläpp ökar med nästan 25 miljoner ton under den kommande mandatperioden, enligt Naturskyddsföreningen. Och många av mina kollegor och vänner verkar hellre skopa ut ögongloberna med en tesked än att sluta flyga.
Om tusentals tittare, på grund av klimataktivisten i Loreens nummer, nu lärt sig att de torrlagda våtmarkerna i Sverige släpper ut lika mycket koldioxid som hela den svenska bilparken, då är det en bra sak. Ju fler som googlar om klimatet desto bättre, även om de googlar med arga pekfingrar i affekt.
Inför helgens final av Melodifestivalen önskar jag därför detta:
Få Greta Thunberg att kicksparka med Kiana.
Låt en Jan Emanuel-imitatör släpa bort Thomas G:son ur green room.
Lås fast några Extinction rebellions i Tone Sekelius kavaj-kedjor.
Klimataktivister. Mina 12 poäng går till er.
