Den uppenbart nervöse gossen möttes av ett imponerande pressuppbåd.
Internationella nyhetsbyråer stod sida vid sida med gubbar som sände lajv på Youtube. Blickarna riktades stint mot Ahmed.
Klockan tickade.
Skulle Sverige kastas in i ett ännu värre spiral av hatyttringar? Skulle Rasmus Paludans rasistiska aktioner besvaras med klassisk antisemitism? Hade vi ännu en diplomatisk kris att vänta?
En blandning av blodtörst och skräck låg i luften.
Klockan slog ett.
Ahmed öppnade dragkedjan på sin lilla ryggsäck.
Där fanns bara en bok: Koranen. Och den hade han inga som helst planer på att bränna. Han hade nämligen aldrig tänkt bränna någon skrift överhuvudtaget. Ahmed ville berätta vad koranen kan lära oss om tolerans och acceptans. Och förklara varför det är dåligt att bränna såväl biblar som koraner och andra religiösa skrifter.
Det hela visade sig vara ett rörande och ganska väl genomfört pr-jippo för vidsynthet. Ett försök att gjuta olja på vågorna i en orolig tid.
Men ingen var så klart intresserad av att lyssna på något så klokt.
Gubbarna avbröt sina lajvsändningar. De internationella nyhetsbyråerna vände ryggen till. I tidningen hamnade en kort bildtext.
Det var så klart deprimerande med tanke på att Rasmus Paludans enfaldiga bränningar blivit globala pr-framgångar varje gång han råmat ”denna dååååliga bok” på något folktomt torg någonstans i Sverige.
Sen Ulf Kristersson erbjöd Erdogan att leda Eurovision och ockupera Gotland (eller vad han nu fick i utbyte mot Nato-medlemskapet) så har intresset för koranbränningarna minskat en smula i Turkiet.
Stafettpinnen har övertagits av Irak.
Exakt vad som pågår i Bagdad är svårt att svara på, men de svenska koranbränningarna verkar ha blivit ett perfekt slagträ i den infekterade och outhärdligt konfliktfyllda irakiska inrikespolitiken.
På torsdagen hade en sverigedemokrat med bakgrund i en irakisk kristen milis ansökt om att få bränna en koran och en irakisk flagga i Stockholm.
Det är viktigt att notera den där flaggan eftersom den visar att det lika mycket handlar om en protest mot Iraks shia-dominerade regim som mot islam i allmänhet.
Natten innan aktionen skulle gå av stapeln stormades den svenska ambassaden i Bagdad av anhängare till shia-predikanten och nationalisten Muqtada al-Sadr. Det var andra gången på kort tid. Men den här gången sattes ambassaden i brand.
Ingen kom till skada, beskickningen var tömd på folk, men det hela var så klart en katastrof för svensk-irakiska relationer. Frågan är om det går att reparera.
På Twitter och Telegram förklarar al-Sadr och hans anhängare att brännandet av flaggan är en minst lika viktig fråga som koranen. Kanske viktigare. Det är ett svaghetstecken för regimen att den bränns säger al-Sadr. Man hotar med enorma demonstrationer om de ansvariga för ambassadbranden åtalas. De hävdar att bilder på al-Sadr och den iranske ledaren Khamenei kommer att brännas i Stockholm.
Det finns inget meningsfullt i den spiral av våld som Rasmus Paludan startat med sina idiotiska och rasistiska aktioner.
Förutom möjligen en sak.
Koranbränningarna kanske kan lära svenskarna lite om islam.
De kanske kan tvinga de mest enfaldiga muslimhatarna bland oss att börja förstå lite av grunderna i alla fall. Skillnaden mellan shia och sunni? Mellan Irak och Iran? Religion och politik?
Framför allt finns det en sak att lära sig.
De djupt troende, de fromma muslimerna, har under hela den här tiden visat prov på stor tolerans. När Paludan hållit sina aktioner runt om i Sverige har ofta lokala moskéer uppmanat till lugn och acceptans. Låt idioten hålla på. Vi ska visa att vi inte bryr oss.
Den unge Ahmeds aktion handlade om samma sak. Han, som faktiskt läst sin religiösa skrift, insåg att hans religion uppmanar oss att leva tillsammans sida vid sida.
De djupt troende har egentligen aldrig varit problemet.
De som eldar på hatet är de som kan vinna politiska poänger på det. Aktivister insyltade i miliser och partier fyllda av hat.
Paludan vill skapa uppmärksamhet till sitt marginaliserade rasistiska parti. Erdogan vill imponera på sin väljarbas. Muqtada al-Sadr vill elda upp sina anhängare mot en yttre fiende som hotar hans land. Sverigedemokraten utanför Iraks ambassad ville mycket riktigt håna såväl den iranske ledaren Khamenei och Iraks flagga samtidigt som han klev på koranen. Exakt varför är en smula oklart. Det tal hans medarbetare försökte hålla var helt ohörbart.
Jag vet att det är att hoppas på mycket att islamofoberna bland oss ska lära sig något av det här.
Som vanligt kommer de flesta troligen bara se bilder på arga män med skägg som eldar upp saker. Själva nidbilden av en muslim. Även om al-Sadrs anhängare inte ens har särskilt mycket skägg.
