Det är nämligen fasansfullt att åldras. Ni som hävdar något annat ljuger, alternativt är begåvade med något så få förunnat som höga, vackra kindben eller ett självförtroende att dö för. Ni kanske också är typ 30 år.
Men jag tänker inte göra något åt denna fasa. Jag tänker inte botoxa bort pannans veck, eller gravitationen som tynger mina kinder.
Gud och denna tidnings läsare vet att jag har varit frestad. Jag sörjer min forna attraktionskraft, jag ser hur huden i kvinnors ansikten runt om mig föryngras och förses med nytt lyster medan mina linjer blir tyngre. Jag känner avundsjukan bubbla i mig. Varför får de bli vackrare med åren och inte jag? Självklart skäms jag för den osysterliga tanken.
Jag kan knappt räkna mitt livs kroppsissues. En gång försökte jag. Jag gick uppifrån och ner. Håret, öronsnibbarna, pannan, näsvingarna, ena hörntanden… Till och med navelns form har jag skämts för. Jag kom upp i ett hiskeligt antal – och skämdes även för det. Precis så kan det vara att vara kvinna.
Eller flicka för den delen. För mest hatade jag min kropp i tonåren. Vore jag av TikTok-generationen hade jag säkerligen vetat allt om utseendeingrepp, eller ”tweakments” som de mer subtilare slagen kallas. Tvingats förhålla mig till den trend av 20-åriga influencers som öppet beskriver sina ingrepp.
Jag ser också hur den feministiska diskussionen vill lägga skulden på någon annan för denna galopperande samhällstrend som tömmer hundratusentals injektionshylsor varje år. Denna ”annan” kan vara filmindustrin, patriarkatet, nöjesbranschen eller dejtingkulturen.
Jag undrar: Är det inte på tiden att vi funderar lite på det personliga ansvaret?
I en feministisk analys är det självklart att belysa förtryck ur strukturella perspektiv; tro inte att jag är blind för hur kapitalet slår triumferande volter i takt med att injektionshylsorna töms i allt hetsigare tempo. Att 22-åriga flickor får oönskade råd om att ”fixa till sig”. Hur pressen från strukturen numera förföljer oss med mobilen ner i sängen.
Jag kan förstå varför kvinnor i min närhet ger efter för trycket och skålar med väninnorna i bubbel efteråt. Faktumet att många män numera tillhör gruppen med konstruerade ansikten gör att feministiska samveten lättats.
Att vara party pooper i detta sammanhang är ingen rolig uppgift. Men skärpning, alla. Bättre än så här kan vi.
Jag tänker på mina snart tonåriga döttrar och hur världen nu öppnar sig för dem. Hur ätstörningar och kroppsfixering redan har blivit normalt i deras värld. ”Alla kändisar är ju ätstörda”, som min tolvåriga dotter nyligen sa. Hur skulle jag någonsin kunna försvara ett ingrepp inför dem?
Mina påsar under ögonen och rynkiga läppar må vara det enda jag ser i min spegelbild en dålig dag.
Vem vill längre kyssa dem? skriker min inre röst. Jag hatar patriarkatet för att den rösten finns. Men jag är feminist, för helvete. Själva definitionen av en sådan är att hen gör motstånd.
Om kvinnor vågar kasta slöjor i förtryckarstater vågar vi säga nej till skönhetsinjektioner. Vi lever i fred. Ingen hotar en svensk kvinna till livet för att hon trotsar normen.
Det personliga är politiskt. Kanske mer idag än någonsin tidigare.
