Men det finns ett par svenskar inblandade: Magnus von Horn regisserar danska ”Flickan med nålen” och iransksvenske Ali Abbasi är utvald på nytt. 2018 vann han kategorin Un certain regard med sin fantastiska ”Gräns” – en film om troll, för att beskriva den ytligt. En banbrytande svensk film som undersökte den nordiska mytologin på ett känsligt och köttsligt vis. 

År 2022 var Abbasi aktuell igen, med en film som utspelade sig i hans första hemland Iran. ”Holy Spider” – baserad på en sann historia om en seriemördare i Mashhad, Irans heliga stad. Han var en mördare, övertygad om att han utförde Guds verk genom att rensa staden från prostituerade kvinnor.

Filmupplevelsen var nästan outhärdlig.

Utan krusiduller och i realtid fick tittaren delta i morden, i all sin bökiga och stånkande realism. Flera kritiker på festivalen i Cannes reste sig och gick, en utropade ”pornografi!”. Själv nöjde jag mig med att gömma ansiktet i handflatorna vid ett par tillfällen. Men trots råheten, eller tack vare den och de utsökta rollprestationerna, så hyllades filmen. Ali Abbasi fick ta emot många minuters stående ovation vilket – förutom priserna – är en måttstock för succé i Cannes. 

Filmens mästerliga dimension kom av att den inte bara skildrade en gärningsman utan också hur stora delar av samhället stöttade honom i seriemördandet. Det var, som Abbasi själv sa under presskonferensen, inte en film om en seriemördare utan om ”ett seriemördarsamhälle”.

Jag deltog vid presskonferensen i sällskap med iranska kritiker och journalister. De var överens: filmen var ett mästerverk eftersom den skildrade verkligheten. 

För att den var sann.

Samtidigt, i en annan del av festivalpalatset, på mässgolvet, där filmindustrin har sina montrar, presenterar produktioner och knyter kontakter fanns den iranska filmindustrin, den som har sin bas i Teheran. Trogen regimen – i alla fall på ytan i brist på alternativ. Jag bjöds på dadlar och presenterades för deras utbud: iransk film, med sin fantastiska tradition av poetiska, suggestiva skildringar. De flesta iranska filmarbetare log och lyckades smidigt undvika att ens kommentera Abbasis film – trots att jag insisterade på att tala om den.

En kvinna från ett mindre iranskt bolag var dock angelägen om att prata med mig. Hon talade först pliktskyldigt om filmerna hon skulle sälja men bytte snart ämne, berättade att hon stod under bevakning, att regimens tentakler befann sig på mässgolvet och att jag nyss tagit emot dadlar av ”ayatollornas spioner”.

Men, sa hon: hon tänkte riskera sin egen frihet för att smita iväg och se Abbasis film. Bland alla metaforer till filmer från Iran stod den ut i sin realism.

 – Film ska inte vara en blomma i vinden, film ska vara en käftsmäll. Jag är trött på alla jävla metaforer och vill att det ska vara direkt, sa Abbasi när jag talade med honom efteråt.

Han ville inte skildra våld som underhållning eller ”en intellektuell övning”.

I ett land som Iran där all konst står under strikt censur – med hot om våld och död om regimen eller ordningen utmanas, tvingas konstnärer till metaforiska krumbukter för att få ut sin berättelse. Abbasis icke-poetiska uttryck blev därmed, utöver hans egen eller vår smak – ett uttryck för frihet.

Abbasis samlade Cannes-filmer har fått mina förväntningar på Trump-filmen att skjuta i höjden. Det är som att Abbasis tidigare två Cannes-filmer förkroppsligas i en och samma kroppshydda: ett troll och en gärningsman vars tillblivelse är en produkt av ett samhälle.

”The Apprentice”, produceras i USA och Ali Abbasi är ”bara” filmens regissör. Han hoppade på projektet när det redan var långt gånget. Även i år kommer iranier, svenskar och danskar att bråka om vilket land talangen Abbasi egentligen tillhör. Nu har även stormakten USA gett sig in i leken. 

Frågan är om vi också kommer att tvingas se oss i spegeln? 

Om Abbasi lyckas dissekera och fläka upp figuren Trump inför oss och göra gällande att hans motbjudande kroppshydda egentligen är vår egen. 

Eller om vi återigen kommer att kunna hävda att mänsklighetens fulaste tryne inte finns hos oss. Det finns långt borta hos den andre. I den islamiska republiken Iran, i den kapitalistiska stormakten USA…

Men den klarsynta talangen Abbasi är vår. Han är svensk. Han är europé. Han är upplysningens ögon som betraktar mörkrets makter. 

Om han inte floppar (eller riktar både spegeln och strålkastarljuset mot oss). Då är han deras. Precis som det fungerar i sport. ”Vi vann, de förlorade.”