Det skulle inte förvåna om gruppen har upplösts. Ett sällskap av självutnämnda alfahannar är dömt att falla samman.

Det här var bara ett exempel på de osammanhängande protester som nu sveper genom rika, engelsktalande länder. Några andra är lastbilsblockaden i Ottawa och dess kopior i Australien, Nya Zeeland och USA, samt de arga männen utanför det brittiska parlamentet, som väntar på att få kasta sig över förbipasserande politiker. 

Med osammanhängande protester menar jag samlingar vars syften är på samma gång futtiga och grandiosa. Deras omedelbara mål är små och ofta skrattretande, de går till angrepp mot smärre olägenheter som munskydd. Deras underliggande syften är oklara, kolossala och omöjliga att uppfylla. Inte bara politiskt omöjliga, utan matematiskt omöjliga. När man lyssnar på de här männen (de flesta av dem är män), verkar det som att varenda en av dem vill vara kung.

Väller fram under hårda tider

Teorin om en ”suverän med­borgare” är en kraftfull strömning som löper genom dessa rörelser. Dess anhängare insisterar på att de står över lagen. En del av dem vägrar att köpa fordonslicenser, eller betala skatt eller böter. De tror att de är undantagna folk­hälsoåtgärder som lockdowns och vaccinpass.

Med andra ord tillskansar de sig själva suveräna befogenheter som inte ens monarken åtnjuter. De tar fram utförliga pseudojuridiska handlingar för att rättfärdiga dessa anspråk. Den ”avsiktsförklaring” som publicerades av två av Ottawablockadens ledande organisatörer, vilken ställer omöjliga juridiska krav på regeringen, ser ut som en klassiker i genren. Den ska ha skrivits under av 320 000 personer innan organisatörerna drog tillbaka den.

Hur ska man förklara den här rörelsens dragningskraft? Sådana anspråk på enskild suveränitet uppstod under 1970-talet med en antisemitisk, rasistisk agitation kallad Posse Comitatus. De tycks välla fram under hårda tider. En del tror att de kan få sina skulder eller sin kvarskatt annullerade genom att avsäga sig sitt med­borgarskap. 

Extremismens motor

Men jag misstänker att det handlar om mer än pengar. Kapitalismens löfte är att vi alla en dag kommer att bli alfahannar – men inte riktigt än. Det är ett recept för frustration och förödmjukelse. Ju mindre jämlikt det ekonomiska systemet blir, desto större gapar klyftan mellan löftet och dess uppfyllelse. Förödmjukelse är, som Pankaj Mishra menade i sin utmärkta bok ”Age of anger”, extremismens motor. Högljudda påståenden om suveränitet ser ut som ett uppenbart försök att tackla förödmjukelse.

Det fanns en tid när det, i de rika länderna, verkade som att vi alla skulle kunna triumfera. Från andra världskriget till slutet av 70-talet ökade det allmänna välståndet stadigt. Den rikaste procenten lade beslag på en allt mindre andel av den totala inkomsten. 

Men så vände plötsligt kurvan i USA, Storbritannien, Kanada, Irland och Australien, och den rikaste procenten började roffa åt sig en allt större del. Trenden håller i sig än i dag, understödd av de nyliberala doktriner som först påtvingades den rika världen av Margaret Thatcher och Ronald Reagan.

De ultrarika har tjänat mest. Sedan pandemins början har världens tio rikaste män fördubblat sina förmögenheter, medan 163 miljoner människor har drivits under fattigdomsgränsen. För många människor i anglosfären har lönerna stått stilla, men levnadskostnaderna, särskilt för boende, har skjutit i höjden.

Oacceptabel omkastning

Till och med under ”glansåren” (1945 till 1975) var den utbredda triumf som kapitalismen utlovade en illusion. Den allmänna välståndsökningen i rika länder finansierades, delvis, av fattiga. Avkoloniseringen motarbetades av den rika världen med extremt våld och förtryck, och upphävdes sedan delvis genom kupper och avrättningar (såsom störtandet av Mohammad Mosaddeq i Iran 1953, krossandet av Jacobo Árbenzs regering i Guatemala 1954, mordet på Patrice Lumumba i Kongo 1961, Suhartos kupp i Indonesien 1967 och Augusto Pinochets i Chile 1973). Idag är sådana extrema åtgärder sällan nödvändiga, då förflyttningen av rikedom säkras på andra sätt. Den rika världens välstånd fortsätter att i stor utsträckning vara beroende av exploateringen av svarta och bruna människor.

Osammanhängande proteströrelser tenderar att svämma över av rasism och idéer om vit överlägsenhet. Några av nyckelorganisatörerna bakom Ottawablockaden rapporteras ha en gräslig historia av rasistiska uttalanden, och några av demonstranterna har viftat med hakkors och sydstatsflaggor. 

När svarta och bruna människor intar makt- och auktoritetspositioner, och framstår som mer alfa än dem som förväntade sig aktning från dem, uppfattas detta som en oacceptabel omkastning. 

Strävan efter självisk frihet

Den rådande vågen av osammanhängande protester inleddes i USA med reaktionen mot Barack Obamas regering och utvecklades snart, under uppmuntran från Donald Trump och andra, till en oförställd vit makt-rörelse.

Några av organisatörerna i Ottawa har också en historia av attacker mot fackföreningar. Det ”oberoende” de kräver betyder frihet från den anständighet de är skyldiga andra människor, frihet från det samhälleliga livets förpliktelser. I sin strävan efter dessa själviska friheter, underbygger de den nyliberala politik – såsom krossandet av fackföreningsrörelsen – som bidrog till att orsaka den utsugning och otrygghet som drabbat dem som de påstår sig representera.

Kanadensiska lastbilschaufförer, till exempel, särskilt migrantarbetare, utstår nu lönestöld, otrygga villkor och andra brutala former av exploatering, delvis orsakade av att den kollektiva förhandlingskraften gått förlorad. Men protesternas organisatörer verkar ointresserade. Suveränitet och solidaritet är oförenliga.