Kvällen innan såg vi honom gråta efter att hans tre timmar långa westernfilm ”Horizon (an American saga)” haft världspremiär. Hans tårfyllda anlete var bilden av en man som hade fått upprättelse. Att den kräsna Cannes-publiken stod upp i sju minuter och applåderade tolkade han som att hans storhet på nytt – och slutgiltigt – blivit uppenbar för alla och envar.

Medioker applåd i Cannes

Det var nog ingen som berättade för honom att de riktigt stora succéerna brukar få det dubbla antalet minuters applåd. Sju minuter är ganska mediokert i sammanhanget. Dessutom fick han nog en och annan minut extra för att han är just Kevin Costner. 

Hans karriär är imponerande. ”Dansar med vargar”, som han regisserade och spelade huvudrollen i 1990, kammade hem sju Oscars-statyetter – bland annat bästa film och bästa regi. Bara för att nämna ett exempel.

Men Kevin är Kevin: det här var hans verk.

Men även om någon hade sagt till honom att ovationerna var mediokra är det inte säkert att han hade trott på dem. Det var en mycket märklig presskonferens. Kevin Costner kom ensam. 

I vanliga fall närvarar stora delar av filmteamet eftersom film är ett lagarbete. Journalister vill träffa alla huvudspelare, inte bara en. Men Kevin är Kevin: det här var hans verk. Han delade inte scenen med någon – precis som han inte försökte rikta uppmärksamheten mot någon av sina stjärnor under ovationerna.

– De kallar mig galen som tror så hårt på det här projektet, jag har sålt allt jag äger för den här produktionen, säger han. 

38 miljoner dollar egna pengar, sägs det. Kanske 50. Och så andra investerare – mestadels Kevins kompisar.

Arvslösa barn

Han har till och med belånat den egna lyxvillan i Santa Barbara, där han bor med fru och barn. Det berättade han stolt. För det var inga produktionsbolag som ville hoppa på detta evighetslånga, dyra epos i flera delar. Warner Bros bidrar bara till distributionen. Produktion och marknadsföring får han sköta själv 

Kevin Costner tittar på oss och väntar sig medhåll. Uppenbarligen säker på att vi alla insett att detta mästerverk varit värt hela hans och flera av hans vänners förmögenheter

– Jag valde mellan att riskera mina barns arv eller det här. Jag menar att barnen mår bra av att skapa sina egna liv – och vi märkte alla igår att jag gjorde rätt.

Kevin Costner tittar på oss och väntar sig medhåll. Uppenbarligen säker på att vi alla insett att detta mästerverk varit värt hela hans och flera av hans vänners förmögenheter. Kanske även våra?

Han uppmanar oss att hjälpa honom, att ge oss ut och knacka på hos de rika lyxjakterna i Cannes-bukten. Han kan ställa upp på selfies i gengäld mot några miljoner i investering.

Precis när Kevin Costner dök upp på bioduken (en timme in) fick jag nog och gick.

Själv satt jag och vred mig i biofåtöljen i början av den ganska sega men visst, vackra, västernrullen som hoppade mellan olika historier. För den som inte är särskilt förtjust i västerngenrens moralkakor och den idealiserade idén om “Amerika” är det en uppförsbacke. Hur mycket av min tid ska jag investera i det här? Precis när Kevin Costner dök upp på bioduken (en timme in) fick jag nog och gick. Jag hade bara några dagar på en av världens bästa filmfestivaler och vem var Kevin Costner att kidnappa mig i tre timmar med en film som bara var början på ett epos? Det fanns ju så mycket annat att se. 

– Det kommer tre filmer till, sade Kevin Costner.

Var det ett löfte eller ett hot?

”Kejsaren är nog inte naken”

Dagarna innan hade Francis Ford Coppola, 85, gjort samma sak. Kommit till festivalen med sin legendariska persona och mottagits med pompa och ståt – bara för att utsätta publiken för sitt eget magnum opus: det megadyra mastodontprojektet ”Megalopolis” som han finansierat med 120 miljoner dollar från sitt vinimperium. 

”Två och en halv timme som kändes som fem”, som en italiensk journalist uttryckte det. 

”Jag förstod ingenting”, sa en brittisk kritiker. 

I 40 år hade den prisade ”Apocalypse now”-regissören jobbat på projektet, men det var för dyrt, för luddigt och osäkert att inte ens han lyckades övertyga producenterna att satsa. 

Men de vanligtvis skoningslösa Cannes-kritikerna försökte ändå hitta något snällt att skriva. Coppola är ju Coppola. Kejsaren är nog inte naken – det är vi som inte förstår. Och snyggt är det.

Två män så säkra på sin egen förträfflighet och sitt projekts perfektion att all kritik rinner av dem

När jag satt framför Kevin Costner och lyssnade på hans välstrukturerade mässande fick jag en déja vu-känsla från de evighetslånga presskonferenserna med Emmanuel Macron. Två män så säkra på sin egen förträfflighet och sitt projekts perfektion att all kritik rinner av dem – om vi inte gillar det har vi inte förstått deras briljans.

Vi behöver mer, inte mindre av deras projekt, menar de. 

Emmanuel Macron framför alltid sina tal felfritt – pausar på rätt ställen, lägger tyngd i rösten när han talar om allvarliga ting som säkerhet och krig och låter muntrare när han talar om framtiden. 

Men han talar alltid för länge – i timmar om något han hade kunnat säga på tio minuter.

Lite som Kevin Costner med sina filmer.

Omgivna av ja-sägare

Sen har vi Coppola som påminner om Joe Biden. En otvetydigt briljant filmskapare med en galen dröm han fick som ung – på toppen av sin karriär och kapacitet. Att äntligen, till slut, få göra sin drömfilm – eller att äntligen, efter en lång politikerkarriär, få bli USA:s president. 

Den här typen av maktmän: med stor talang och enorm kapacitet, under många år omgivna av ja-sägare och beundrare kommer att investera allt – sitt eget kapital men även ditt – eftersom de lärt sig att tro blint på sig själva och sina projekt. 

Det spelar ingen roll att Costner-rullen ”Waterworld”, som när den kom 1995, kallades ”världens dyraste film”, blev en flopp och ett gigantiskt finansiellt fiasko. Det spelar ingen roll att filmteamet sa att Coppola betedde sig oanständigt under inspelningen och att ingen sedan förstod slutresultatet. 

Det spelar ingen roll att missnöjet leder till kaotiska protester på gatorna och att själva det politiska målet – att göra extremhögern irrelevant istället har lett till det motsatta, som i Frankrike. Och det spelar ingen roll att den en gång vältaliga och energetiska Biden nu är gaggig och stundtals obegriplig . 

De kommer aldrig att ge upp. De kommer att offra allt de – och allt vi – har, för att fullfölja sina projekt. Allt vi äger. Statsbudgeten. Och om det inte funkar kommer de bara att öka dosen.

Vi måste sluta artighets-applådera. Vi måste resa oss upp och gå

I Costners fall: mer, mycket mer västern. Timme ut och timme in. 

I Coppolas fall: den ultimata filmskapelsen i form av en febrig fantasi som på pappret förutser imperiets (USA:s) fall men mest skapar förvirring

I Macrons fall: alltid mer mittenpolitik med honom som arkitekt. En solospelare, precis som Costner.

Och i Bidens fall: Aldrig ge upp. Om man faller reser man sig igen. Och om man faller igen och igen drar man med sig hela den ”fria världen” i nästa fall. Allt i övertygelsen om att ingen kan göra det bättre.

De kommer att gråta av hänförelse inför varje artig applåd de får i tron om att vi nu har insett hur briljanta de faktiskt hela tiden varit.

Vi måste sluta artighets-applådera. Vi måste resa oss upp och gå. Vi måste dissa.

Kevin Costners västernsaga (del ett) hade premiär på biograferna nu i juli – och floppade. 

Del två går inte ens upp på bio i september som det var tänkt.

Vad gör du om det inte fungerar?

– En film till, svarade Kevin Costner.