Han har öppnat för att han med sin kompetens och kunskap har chansen att förhandla fram ett nytt avtal med EU som är mycket mer förmånligt än hans företrädare Theresa Mays avtal. Få, utanför Johnsons egen grupp, tror dock att det är möjligt.

Även om Johnson skulle kunna få till några ändringar - trots att ingen begriper hur exempelvis frågan om den hårda gränsen mellan Nordirland och Irland skulle kunna lösas - så finns det inte tid för nya förhandlingar.

Hur ett nytt avtal mellan EU och Storbritannien, underskrivet av samtliga nationer, skulle kunna bli klart på tre månader övergår de flestas förstånd. Då kvarstår Boris Johnsons löfte att den 31 oktober lämnar Storbritannien EU – ”do or die” – som det enda konkreta.

Men kan då Boris Johnson som premiärminister själv bestämma om Brexit? Parlamentet har ju tidigare visat sig oförmöget att fatta beslut i frågan.

Det konstitutionella läget är oklart. En majoritet av parlamentet har röstat mot att lämna EU utan ett avtal, men det beslutet är icke-bindande för Johnson. Den enda chansen för Johnson, en möjlighet som han inte uteslutit, är att han suspenderar, stänger, parlamentet i någon månad och under tiden fattar beslut om Brexit.

Detta är klart möjligt och inte ovanligt, men det kräver stöd från monarken, drottning Elisabeth II. Och att suspendera parlamentet som en politisk taktik och inte av naturliga skäl och då använda drottningen som medel skulle väcka stark kritik, inte minst från konservativa parlamentsledamöter.

I förra veckan röstade också en majoritet av parlamentet, 315 mot 274, för att göra det svårare att stänga parlamentet. Enligt omröstningen, som dock måste bekräftas, skulle parlamentet tvingas att mötas en gång före oktobers utgång för att kunna rösta för eller mot ett Brexit utan avtal. Detta skulle kunna blockera Johnsons löfte att oavsett allt lämna EU den 31 oktober.

Majoriteten i parlamentet är också svårbedömd, det är bara med hjälp av ett litet nordirländskt parti som de konservativa har majoritet. När Labour nu tillsammans med liberaldemokraterna försöker få en allians i första hand mot ett avtalslöst Brexit talar mycket för att de kan få stöd av en rad konservativa ledamöter.

Kampanjen kan sedan mycket väl leda till krav på en ny folkomröstning som innefattar tre alternativ: Brexit utan avtal, Brexit med avtal och att stanna kvar i EU. Detta som inte för en kort tid sedan sågs som ett orealistiskt alternativ kan i dag inte uteslutas. EU-omröstningen visade också att väljarna i högre grad valde partier som ville vara kvar i EU eller lämna med ett avtal än rena Brexit-partier.

Skulle Boris Johnson misslyckas med Brexit den 31 oktober så skulle det leda till en formidabel kris både för honom och det konservativa partiet. Sannolikt skulle en stor del av partiets väljare istället stödja Brexitpartiet som leda av Nigel Farage.

Men det är inte bara Brexit som är ett stort problem för Boris Johnson, hela frågan om invandring, både gällande EU-medborgare och andra har blivit mycket viktig. Johnson har där haft en mer försiktig linje än många andra högerpolitiker, men granskar man vad han sagt är det ingen större skillnad.

Det finns hos dem alla ett stöd för att införa ett system som liknar Australiens, att invandrare poängsätts efter utbildning, kompetens och språkkunskaper. De som har högst poäng ska tillåtas in i Storbritannien.

Men till skillnad från Australien och Kanada, som har ett liknande system, kräver det brittiska förslaget, förutom höga poäng, att alla som tillåts invandra ska ha en anställning i landet med en lön på nära 30 000 kronor i månaden.

Boris Johson har inte heller, till skillnad från många andra högerpolitiker, avslöjat hur stor invandring han vill godkänna för framtiden. Vissa bedömare har tagit detta som intäkt för att han för en mer liberal politik än övriga, men det finns väldigt lite konkret som talar för detta.

Hans motvilja till konkreta förslag i kombination med hans olika rasistiska uttalanden om afrikaner, president Obama, kvinnor i burka som han kallar för brevlådor gör det svårt att ha ett starkt hopp om en liberal politik.