Nåja, mitt inferno skulle bli pundigt och pompöst men i alla fall inte långtråkigt. Det får man ge dem, gubbarna. Fullt ös medvetslös. Rockopera or bust.

Jim Steinman, 73, dog för lite mindre än ett år sedan. Och nu har hans underbarn, mannen med monsterrösten, Meat Loaf, 74, gjort honom sällskap i livet därefter. En sångare, showman och skådis vars arv satt svåruppskattat stor prägel på musikhistorien. Samtidigt har mannen inte gjort vettig musik på tre decennier. Utan Steinman var han ingenting. 

Tragiskt nog förlorade Meat Loaf rösten – den himlaomstörtande, souliga rockrösten! – för minst 20 år sedan. På senare år har hans rubriker handlat om misslyckade konserter, klimatförnekande, skryt om forna sexuella eskapader och utfall mot Greta Thunberg.

Senast Meat Loaf var musikaliskt relevant var 1993. Då kom Steinman-skrivna albumet ”Bat out of hell II: Back into hell”, med ”I’d do anything for love (but I won’t do that)”. En svindlande stor hit som stompigt pianolirar sig genom eonerna, över dansgolv, i bensinreklamer, Fredrik Strage-djupanalyser och roliga memes. Det är en tidlös komposition, i ordets rätta bemärkelse, som alla – du, din morsa, hennes hund, nomader på Sibiriens stäpp – hört och kan sjunga i en koma. 

Få tänker på att det är ett köttigt stycke gitarronanerande rockopera som i original är tolv (12) minuter lång.

Mycket med Meat Loaf blir just trist Jan Gradvall-granskande av statistisk och nuffror. ”Bat out of hell” (1977) har sålt så många fysiska exemplar att de fyller ett hangarfartyg. Nu när han är död kommer det vevas om och om igen: det är det tredje mest sålda albumet i världshistorien. 43 miljoner exemplar. Jag blir andfådd bara av att skriva det. 

Men låt inte musiken och, igen, rösten, hamna i skuggan av platinapratet. Musikalmakaren Jim Steinman ville vara poprevolutionären Phil Spector och kanaliserade det genom Meat Loaf. ”Bat out of hell” är onekligen lättillgänglig och lättsmält pop som det inte går att värja sig mot. Samtidigt som det är helvetiskt häftig rock’n’roll med gasen tryckt rakt genom bilgolvet. Duon tog konceptet rockopera från ax till limpa, och sedan till banken.

För att ta ett samtida exempel: 1975 gjorde Springsteens sin poppigaste skiva. The Boss försökte vara Phil Spector. ”Bat out of hell” är allt det ”Born to run” är utan att bli lika trist. Meat Loaf är maxad i sitt uttryck, roligare, helt utan svåra pretentioner och vanföreställningar om att vara Bob Dylan. Dramatik! Underhållning! Sikta mot strupen! Mer, mer, mer! Mer bombastiskt i baljan boys, vrid upp allt till elva!

Jag säger ordet igen. Rock-fucking-opera. Ett totalt vansinne på alla sätt. Meat Loaf och Steinmans flottiga över alla gränser-tänk satte prägeln på hela det överproducerade, felfria och välpermanentade 80-talet, där arenor världen över fylldes med fett och kokainpåverkade dåliga beslut. Utan Meat Loaf hade vi kanske sluppit, jag vet inte, Def Leppard? Och det hade väl varit trevligt. Men hade det varit lika roligt?

Nej, det hade det inte. Det tycker inte ens jag som punkare. Rest in power Meat Loaf.