Hur kunde underrättelse- och säkerhetstjänsten missa att detta var på väg att ske? Har regeringen gjort omprioriteringar i militärens uppdrag som lämnat bosättningarna närmast Gaza blottade? Och hur kunde Hamas avfyra så många raketer och skicka så många terrorister att urskillningslöst mörda och kidnappa och tortera och, om obekräftade uppgifter stämmer, våldta? Vad är Iran ute efter den här gången? Och hur reagerar nationer som Saudiarabien och Egypten om det blir en stor markinvasion av Gaza? Vilket allt tyder på, mobiliseringen verkar vara i det närmaste total.
Men vi har redan några svar.
Gazas belägring – som pågått i 16 år – kommer inte att ta slut.
Gaza kommer att tvingas uppleva sitt femte krig.
Och med en pressad israelisk ledare, Benjamin Netanyahu, där anklagelser om maktmissbruk och auktoritära planer nu förstärks av det faktum att hans regering inte förmådde stoppa denna massaker, kommer vedergällningen att vara oerhört kraftfull. Och därmed blodig.
Den israeliska allmänheten kräver också just det, mitt i den chock och sorg som uppstått efter att Hamas invaderade de samhällen som ligger närmast gränsen.
Det som skedde där blev genast till propagandavideos, med ofattbart innehåll, med utstuderad grymhet, med sadistisk förnedring.
Det här tillhör bland det värsta jag någonsin sett.
Medan händelserna utvecklades under lördagen kontaktade jag personer på båda sidor om denna konflikt som när den verkar ta ett steg framåt egentligen är i färd med att flera steg bakåt.
James i Tel Aviv, reservisten som nu kallas in, som mentalt måste göra sig redo att strida, även om det skulle bli från hus till hus i Gazas trånga gränder. Nyss protesterade han på gatorna mot Israels styrande och extrema högerkoalition. Han har alltid varit kritisk mot den konflikthöjande bosättarpolitiken. Men att ta på sig uniformen, det är självklart, bortom plikten. Hamas skiftar fokus från djupa politiska skiljaktigheter.
– De har förklarat krig mot oss, konstaterar James.
Lydia Melamed skulle gå på ett utomhusrave nära en bosättning. Dansa genom natten. Men hon blev förkyld och stannade hemma. Sedan vaknade hon till larm om raketanfall. Och till nyheten om att Hamas-terrorister på motorcyklar jagat ravedeltagarna över fälten som djur. Minst en vän är skottskadad.
– Det kunde ha varit jag. Vi kan inte leva så här längre.
Hon säger till Dagens ETC att hon inte bryr sig om hur många som dödas under motattacken mot Gaza. Eller om det här kriget – det kallas redan för ett krig av båda parter – sprider sig till Västbanken, där Fatah hävdar rätt till självförsvar snarare än att fördöma Hamas.
– Palestinierna måste lära sig en gång för alla att om de väljer Hamas som ledare, kommer det att kosta.
Israel har inte känt sig så här sårbart på många decennier.
Den militära responsen kommer att bli därefter. Och kommer inte att avslutas förrän ledarskiktet hos Hamas är antingen likviderade eller tvingas på flykt, då med högsta sannolikhet till Egypten.
Under tiden kommer Gazaremsans två miljoner invånare att tvingas uppleva misär på en helt ny nivå. Hamas har kalkylerat med det, att alla palestinier riskeras drabbas av kollektiv bestraffning, både militär och ekonomisk.
Konsekvenserna kommer att bli oerhörda.
Det finns några saker att konstatera, givet att terrordådet omedelbart debattifierades i Sverige:
Nej, det är inte smakfullt att använda pågående massaker på civila israeler som ett slags projektionsduk för att anklaga Socialdemokraterna för inte städa bort riksdagsledamoten Jamal El-Haj (S) som mot partiets vilja i våras deltog vid en konferens med Hamas-koppling. Det är en relevant synpunkt. Till och med mycket relevant. Men kanske inte i just samma ögonblick som människor faller offer för ett brutalt terrordåd.
Och nej, det är inte smakfullt att försöka upphöja Hamas och dess avhumaniserade terrorvälde till rättfärdig befrielsekamp, som vore det nobelt självförsvar att röva bort åldringar och meja ner hela familjer. Faktum är att det är vansinne. Lustmord på civila kommer aldrig att vara något annat än terror, kommer aldrig att vara asymmetrisk men legitim krigföring. Det är sanningen. Alldeles oavsett hur starkt någon sympatiserar med den palestinska strävan efter en egen nation.
Och nej, det går naturligtvis heller inte att jämställa det helvete som Hamas orsakade igår med att Ukraina utmanar ockupationsmakten Ryssland. Den som försöker den argumentation ska nog faktiskt backa tyst ur rummet. Och gärna läsa israeliska fotojournalisten Ofir Bermans reportage om Hamas på vägen.
Där framgår hur det är att som palestinier leva under trycket av en religiös och ideologisk övervakningsapparat, som slår ner om någon kan anses vara avfälling. Kanske vägrar du acceptera att alla israeler är onda? Det räcker. Du blir förrädare, jagad av Hamas, förföljd i Gaza – som redan är ett fängelse, en grotesk skapelse av en apartheidstat.
Hamas är fascister.
Hamas är palestiniernas värsta fiende.
Inte några ”motståndets hjältar”, som författaren och debattören Andreas Malm påstår, för övrigt i samma andetag som han talar om Israel som ”den sionistiska entiteten”.
Kort sagt, var inte dumvänster.
Men vad kommer att hända nu?
Våld. Som leder till mer våld. Som leder till ännu mer våld. Cykeln fullbordas till sist, det femte kriget avstannar bara för att bli upptakten till det sjätte.
Kanske kommer omvärlden på allvar att ta itu med Iran som regional kaosmakare. Sannolikt inte. Kanske förnyas ansträngningarna för att baxa den här eviga konflikten närmare något som liknar fred och förankrad tvåstatslösning. Men sannolikt inte.
Det som hänt nu försvårar allt som inte bara är våld.
Den effekten är så uppenbar att Hamas måste ha sökt den, fullt medvetet, även om halva Gaza jämnas med marken.
Det är oerhört mörkt.
Men ett svagt flackande ljus dröjer ändå kvar från det möte med Issa Amro som Dagens ETC publicerade häromveckan. Han leder palestinska organisationen Youth Against Settlement, och han har förhoppningar om att protesterna mot Israels regering ska fortsätta men också vidga sitt perspektiv, ska dra slutsatser om vad som gör en sann demokrati möjlig:
– Om alla de där israelerna istället kom hit till Hebron och krävde ett slut på ockupation, krävde att hela landet skulle vara jämlikt och att alla människor skulle behandlas på samma sätt, då skulle det vara slutet på fascismen i Israel.
Möjligen också i Gaza.
