Förra året dog 58 personer i allvarliga olyckor i arbete i Sverige. I år har, hittills, 30 personer dött och året startade tragiskt mörkt – i januari förlorade nio personer sina liv, att jämföra med fyra under samma tid föregående år. Dödsfallen är i princip dessutom bara toppen av ett isberg: tusentals dör varje år av arbetssjukdomar också.
Regeringen gav nyligen Arbetsmiljöverket i uppdrag att analysera de dödsolyckor som inträffade under 2018 och första halvan av 2019 för att dra slutsatser och lämna rekommendationer. Utöver har man föreslagit att maxbeloppet för företagsböter för större företag ska höjas från dagens tio miljoner till en halv miljard kronor. Ett steg i rätt riktning förvisso, men samtidigt är det väldigt få arbetsgivare som döms i förhållande till antalet skadade och döda. Domarna är brokiga och de utdömda beloppen ofta låga.
Som exempel – en byggnadsarbetare som skadades allvarligt efter att ha fallit sex meter från en ställning i mars 2017 fick i princip skulden för olyckan själv. Enligt Gävle Tingsrätt skulle mannen vetat bättre och använt personlig skyddsutrustning. Arbetsgivaren slapp således undan att dömas för arbetsmiljöbrott. Nyligen fälldes dock ett bolag för arbetsmiljöbrott efter att en kvinnlig operatör under hösten 2015 klämdes ihjäl bakom en maskin. Den fällande domen var välkommen, men boten – 1 miljon kronor – känns otillräcklig för ett människoliv.
Den nollvisionsstrategi mot dödsolyckor som riksdagen beslutade om under 2016 (och som de borgerliga partierna röstade emot för påminnelse) förpliktigar i ett läge då dödstalen stiger. Det finns all anledning både att öppna statsplånboken och överväga fler skärpningar när strategin snart löper ut. Polismyndigheten skulle behöva mer resurser för att hantera och utreda arbetsmiljöbrott. Arbetsmiljöverket behöver förstärkas så att antalet inspektörer åtminstone når upp till det av ILO rekommenderade minimiantalet 1 inspektör på 10 000 arbetsplatser, vilket för Sveriges del motsvarar en dubblering.
Men mest av allt behövs av allt att döma tyvärr, om arbetsmiljöarbetet ska prioriteras upp, tvångsmedel som svarar mot arbetsmarknadens devis money-talks. Att bryta emot arbetsmiljölagen, konkurrera med dålig arbetsmiljö och utsätta arbetstagare för fara borde innebära så kraftiga konsekvenser att de utgör ett absolut hot mot verksamheters hela överlevnad. Dessutom kan det vara värt att se över möjligheterna att föra in arbetsmiljöskäl som en grund för näringsförbud, till exempel efter upprepade överträdelser i avseenden där det förelegat omedelbar fara för hälsa och liv.
De arbetsgivare och bolag som inte sköter sig kan gott, för allas skull, försvinna helt eller ersättas av sådana som sköter sig. Människor måste kunna komma hem levande från sina arbeten. Det är – i alla avseenden – värt att komma ihåg att människors liv och hälsa alltid måste gå före rätten att driva företag.
