Efter denna slogans ”enormt framgångsrika genomslag”, enligt pressmeddelandet från EBU, beslutade man alltså att behålla den för all framtid.
”Enade av musik”.
I ett annat pressmeddelande, två dagar efter den ryska invasionen av Ukraina 2022, meddelade EBU att Ryssland var portade från Eurovision song contest. EBU:s praxis är att de inte förhåller sig till regeringar, utan till statliga tv-bolag. Och de hävdar konsekvent att detta är en opolitisk tillställning – vilket de också hänvisade till i december i relation till Israels alltjämt eventuella medverkan.
Och visst, är man EBU, dessa politiska agnostiker som tydligen enar oss i musik, så är Netanyahu störig.
Men man vill inte heller utesluta Israel ur musiken. Ni vet, den som enar oss.
Men det är en annan mening i det där pressmeddelandet om Ryssland från 2022 som fångar min uppmärksamhet. En som inte har med några riktlinjer om politiskt oberoende att göra. En mening om att Rysslands medverkan skulle riskera att ge tävlingen dåligt rykte.
Enade av musik – så länge vi är populära?
Det var såklart rätt att porta Ryssland. Men det går inte att bortse ifrån när man nu ska besluta om att exkludera Israel. Även om kritiska röster hörs mot Israels medverkan, i en svensk kontext tydligast från Nooshi Dadgostar (V), så kan man tolka avsaknaden av exkludering som att mediarapporteringen ännu inte vittnar om en tillräcklig skandal ifall man låter dem medverka.
Eller snarare att medlemsländerna inte klarar att vara just så enade i, men framför allt utan musik, när det gäller Israel-Palestina-konflikten och kriget.
Här finns paralleller till fotbollen. EBU sysslar nästan lika inkonsekvent med politik som FIFA. Varje internationell organisation som arbetar med kultur eller underhållning för massorna och gör anspråk på att vara apolitiska tenderar att falla på sitt eget svärd. I FIFA:s fall var den mest förgörande aspekten en korrupt exekutiv kommitté som har kunnat dra nytta av korrupta representanter från medlemsländerna. VM gick i Ryssland 2018 och i Qatar 2022. Razzian gjordes. President Blatter försvann. Men likväl lär fotbolls-VM gå i Saudiarabien 2034. Alla är länder som konsekvent bryter mot mänskliga rättigheter.
Besattheten av slogans om tillställningarnas enande kraft är konstanta. I Qatar var slogan ”Now is all”, vilken definierades som ”när du lever din dröm, uppfyller ditt öde och äger stunden”. Även till synes opolitiska klyschor blir politiska och direkt hånfulla mot en tillräckligt smutsig bakgrund.
Men VM spelades i Qatar, Argentina vann, Lionel Messi fick sin efterlängtade buckla och världen jublade medan homosexuella piskades och mördades i en annan del av landet.
Där finns hyckleriets kärna. Just i att det faktiskt tycks kvitta.
De allra flesta som tittar på Eurovision struntar i om Israel är med eller inte. De kommer att titta ändå.
Men EBU får inte strunta i det. Samma gäller FIFA. Bara för att det går bra för fotbollslag som ägs av diktaturer och fans i mer progressiva länder då jublar är det inte ett argument för att diktaturerna ska släppas in. Det finns ingen plats för utilitarism i sammanhang som i grunden är symboliska. Även om man väljer att kalla det för folkfester.
Exemplen på hyckleri är många. Sportswashingen är total. Och schlagerwashingen finns i allra högsta grad. Inkonsekvensen är återkommande.
Jamala från Ukraina fick vinna Eurovision 2016 med en låt om hur Sovjetunionen deporterade Krimtatarerna på 1940-talet. Detta utifrån rådande stadgar och trots protester från Ryssland. Det är klart att hon skulle få göra det, även om någon fortfarande vidhåller att schlagerfestivaler är opolitiska. Annars skulle ABBA ha åkt ut med Waterloo. Inkonsekvensen är således nödvändig. Men att förhålla sig till länders pågående krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter är också nödvändigt i sammanhang som i grunden är symboliska.
Det är, trots rapportering i veckan, ännu inte klart huruvida Israel kommer att delta i Malmö senare i år. Men deras medverkan är inte opolitisk bara för att artisten Noa Kirel, som de skickade ifjol, sjöng om att hon är en som en enhörning.
Och förresten, om någon fortfarande bryr sig, så dök Noa Kirel upp på tyska MTV awards, hösten 2022, iförd ett par byxor med Kanye Wests ansikte på och kedjor med davidsstjärnor för att markera mot Wests antisemistiska uttalanden.
Snyggt, men vad tycker EBU om det?
