Kanske är frågan omöjlig att svara på, däremot kan vi konstatera att tonläget är uppskruvat till en obehagligt hög nivå och har så varit länge. Även om det långtifrån bara är feminister som drabbas av hat och hot i den offentliga debatten så finns där en aspekt av hatet som är specifik: En ständigt upprepad koppling till sexuellt våld.

Jag har intervjuat många offentliga personer om deras utsatthet för hat och hot och en sak framgår tydligt. Alla kvinnorna berättar att detta är det värsta med hoten, att ständigt få höra att du ska våldtas till döds.

För några år sedan fördes en diskussion om huruvida det mot denna bakgrund är vettigt att den som utsätts berättar. Riskerar inte en berättelse som sprids i offentligheten att trigga den som hatar och hotar om det bekräftas att hatet kan ta skruv?

Trots denna farhåga har en rad offentliga personer valt att berätta. Och ingen har, vad jag vet, ångrat det. För i någon mån spricker trollen när de möter ljuset. De framträder i all sin pinsamhet – och får stå till svars för hur de kränker. Vi lägger skulden där den hör hemma.

Vi kan inte heller diskutera strategier mot något om vi inte till fullo vet hur det ser ut – öppenheten behövs.

Men framför allt är öppenhet nödvändigt för att den som utsätts alltid, varje gång, behöver stöd.

När jag inledde min resa för att intervjua människor som utsatts för hat, hot – och i vissa fall mordförsök – bar jag på en fråga: Vilka superhjältar skulle jag möta, som står kvar trots påfrestningar och faror? När vi väl sågs förvånades jag över att ingen av dem i verkligheten kändes som en superhjälte. Snarare pratade de om rädsla, obehag och mardrömmar som en del av sin vardag.

Det fick mig att förstå: Det må vara lätt att hota och hata och även multiplicera inläggen i sociala medier – men det är ändå oerhört svårt att tysta en människa med en övertygelse, som har ett stöd runt sig.

Och vikten av detta kan knappast uttryckas bättre än när den spanska tv-journalisten Marisa Guerrero svarade på frågan hur hon klarade att gå till jobbet dagen efter att hon utsatts för en brevbomb i sitt hem: ”Jag tror att motstånd är nödvändigt. Om vi tystnar
vinner ju de som hotar.”

Hon hade övertygelsen. Men dessutom hade hon ett stöd: från jobbet, från vännerna och från familjen.

Men att det är möjligt att stå kvar innebär inte att det är lätt. Eller att vi alltid orkar. Vi måste tillåta oss att lyssna på kroppen och ta time-out när så krävs. Men så länge vi finns för varandra kan vi vara starka. Underskatta därför inte vikten av att ”kärleksbomba” den som utsätts för hat eller hot. Kliv in och avlasta. Det kan göra hela skillnaden för att hen ska orka.