Jag försöker lugna henne, säga att han säkerligen kommer att fixa det. Som han alltid fixat allt, han är trots allt Linköpings tygmästare (jag vet, internt skämt, men ni som fattar, ni fattar). Jag försäkrar henne om att allt är lugnt, han om någon kommer aldrig att dö.
Fyra timmar senare ringer hon mig och berättar att han gått bort.
Jag flyttade till Stockholm 2014, nyexad journalist redo att ta mig an mediebranschen. Min enda kontakt med Stockholm var min morbror Abdihakiim. Förövrigt den människa som förkroppsligar humor och kärlek samtidigt, han är bäst. Men det råkade också vara så att han bodde i Rinkeby, sedan flyttade jag med dem till Tensta. Min morbror och hans fru pratade ofta om säkerhet på ett sätt jag aldrig förstod. Vadå rån? Knivmord? Vad gaggar ni ens om?
”Jag förstod aldrig vad Tensta och Rinkeby gick igenom, på riktigt.”
Jag förstod aldrig vad Tensta och Rinkeby gick igenom, på riktigt. Eller jag förstod det på ett teoretiskt, men aldrig på ett känslomässigt plan. I alla fall till nu, när våldet kommit till Linköping.
Jag gick fortfarande i grundskolan när jag flyttade till Linköping. Det blev en plats fri från extremhögern och homogenitet. Då var det exakt där himlen och jorden möttes, mellan slättens åkrar och terränger. Ingenting med Östergötland störde mig, inte ens att orten Vikingstad levde upp till alla våra förväntningar.
Trots att Linköping är en storstad, så är den samtidigt extremt liten. Alla festar på samma gata (Ågatan), alla köper cigg till förfesten från Yngves, där min gamla kompis Lahod fortfarande jobbar ibland. Alla sitter på trappen utanför domkyrkan, köper glass vid Bosses och råkar alltid snubbla vid kullerstenarna runt Trädgårdstorget.
Linköping är ju trots allt staden där ”idéer blir till verklighet”. Vilket det blev för somliga av oss. Någon klass ovanför mig gick en störande unge som tyckte om att retas, han hade blonda slingor i sitt hår och tyckte ofta det va kul att posa framför den gamla kameran bildläraren gett mig. För resten av Sverige är han idag känd som Samir Badran, för oss barn från Lambohov så är han mer Samir som aldrig kunde sitta still och gick resten av Slestadsskolan på nerverna (Samir om du läser, det är bara skrivet med kärlek).
Det bästa med Linköping är också det sämsta. Vi alla känner varandra, på något sätt.
Som när N sköts till döds i oktober. Han som var lika mycket Lambohov som Samir Badran. Ändå dog han utan att resten av Sverige visste hur mycket han betydde för andra. Han såg till så att flera ungdomar inte hamnade i gängkriminalitet, han hjälpte alltid våra mammor med att handla, han byggde ständigt broar i ett annars polariserat lokalsamhälle. Några veckor innan han brutalt sköts till döds skjutsade han hem min mamma, han ville inte att hon skulle gå ensam så sent. Han är evigt saknad.
Linköping är staden där idéer kan bli till verklighet, men det är också staden som tillät S skjutas till döds. Hans familj levde i lägenheten bredvid min, hans fru umgicks jag med en del under gymnasiet. Hon är idag kvar med två barn och en rad olika frågor. Gärningsmannen berövade två barn en pappa, och han hade ett brorsbarn som jag känner och bryr mig mycket om. Men dessutom bidrog gärningsmannen till den våldsvåg som sveper över Linköping just nu.
Som senast: A som lämnar familj och flickvän bakom sig. Vissa vill mena på att detta var ett hämndmord på S, men sedan så ser jag på bröllopsbilden tagen 2020. På vänster sida A, i en lila skjorta och stripad slips. På höger sida, S i en vit skjorta och svart fluga. När bilden togs hade ingen av dem en aning om döden som väntade.
Järva, Malmö och andra områden: Jag förstår er nu – ledsen att det tog sådan lång tid att göra det.
