Min bror är vaccinskeptiker. Han har dock aldrig uppmanat mig, mina syskon, sina vänner eller någon annan att inte vaccinera sig. När min syster, som tar immunnedsättande medicin, i våras tog sin första dos satt han bredvid. Han höll henne i handen och försäkrade henne om att det var ett livsviktigt beslut hon tog. När andra dosen kom och hennes spruträdsla tog över, satt han där igen. Bredvid henne med ­handen­ i hennes, i övertygelse om att sprutan inte var farligare än ­viruset som härjar.

Min bror är vaccinskeptiker, men han är inte en propagandist. Han är inte heller en konspirationsteoretiker som genom texter, podcasts och föreläsningar försöker se till så att så få av oss som möjligt vaccinerar sig mot covid-19.

Tar det ett steg längre

Kanske är det just det som stör mig mest med vaccinmotståndare, rädslan som de tar i anspråk är inte deras att profitera på. De är som alla andra opportunister som ser en springa i dörren och väljer att sparka in den.

Nyligen skrev en Facebookvän att han länge känt sig ängslig inför en vaccinspruta men inte vågat beskriva den känslan, i rädsla för att bli avvisad, eller beskrivas som en del av antivaccinationsrörelsen. Så ska det inte heller vara. Att ta ett vaccin – oberoende av vilket – väcker så klart känslor, rädslor och funderingar.

Att däremot tillåta sin egen skepsis bli till en nationell angelägenhet, det är något annat. Att dessutom aktivt uppmana andra till att riskera sin egen hälsa är att ta det ett steg längre.

Nyligen gjorde jag en intervju med Andreas Sidkvist, initiativtagare till Kavla ner, en motreaktion till Kavla upp – kampanjen som samlade svenska kändisar i ett försök att uppmana andra till att vaccinera sig. Intervjun med honom gav mig en inblick i hur det kan se ut när vaccinfrågan går från en vardaglig oro till propaganda. I ett stycke som inte kom med i intervjun berättar han om en person i hans flöde som tagit hand om blod.

Han sa: ”Vad jag har förstått så märks det (vaccinets negativa konsekvenser) av på olika sätt. Nu har jag inga siffror, men folks blod har blivit förändrat. Blodproppar har förändrats exempelvis. Såg någon på Facebook som jobbar på ett laboratorium, blodet såg inte ut som det skulle.”

Måste tas på allvar

Som barn till någon som dagligen analyserar blod vid laboratorium känner jag mig spontant skeptisk till denna redogörelse. Att blod med blotta ögat skulle se annorlunda ut, eller att genom en första anblick skulle visa på större förändringar låter inte sannolikt. Förändringar i blodet är inte heller en känd biverkning, däremot är blodproppar en känd komplikation vid allvarlig covid-19.

Sedan vi först började tala i termer av farsoter har det funnits ett behov av att hitta syndabockar och konspirationer. I början av pandemin beskylldes den svensk-somaliska gruppen för att genom sin kultur och existens sprida covid-19. Dessförinnan har alla möjliga beskyllts för detsamma: judar, muslimer, ursprungsbefolkningar.

Även den perifera ordern Illuminati som förbjöds av den bayerska staten redan 1785 fick vara med på ett konspirationistiskt hörn. Fortfarande oklart varför föreställningar om ordern lever kvar in i vår samtid.

Konspirationismen fungerar dock på det sättet, den lyckas ständigt ompaketera gamla ideal. Hitta nya sätt att hävda att världen är korrupt, att ingenting är av en slump och att allt, på något märkligt sätt, hänger ihop.

Därför är den att ta på allvar, då den skadar förtroendet för det gemensamma: utbildning, kunskap och i längden demokratin.

6,5 miljoner svenskar är fullvaccinerade. Pandemin har prövat vår solidaritet. Att hålla avstånd och vaccinera sig, kanske inte alltid för ens egen skull – men för andra.

Trots vaccinmotståndarnas försök blev det i slutändan ­solidariteten som vann.