Man vaknar en måndagsmorgon efter en fullkomligt magisk helg hemma i vår förort. En helg fylld av parklek, grillning, picknick, barnkalas, till och med årets första bad i Mälaren för delar av familjen. En helg med närmast euforisk lycka och tacksamhet över alla våra underbara grannar och vänner här i närområdet. 

Jag har bott i säkert ett dussin förorter och stadsdelar i den här staden genom åren och ingenstans har det funnits något ens i närheten av samma genuina känsla av gemenskap och sammanhållning som här i Bredäng. 

Man vaknar och kastar snabba blickar på pushnotiserna på telefonen samtidigt som man försöker få sina barn att äta frukost, klä på sig och borsta tänderna utan alltför mycket utbrott. 

Man läser om en skjutning. Om en man i min egen ålder som dött just här, bara några hundra meter bort, just denna ljuvliga försommarmorgon. 

Det går knappt att ta in nyheten mitt i morgonkaoset, men efter att stora barnet är lämnat på förskolan går jag en promenad med bebisen i vagnen. 

Vi går upp mot den största och finaste lekparken i hela Bredäng, kanske hela västra Söderort. Lekplatsen där vi tillbringat hundratals timmar de senaste åren. Där min dotter lärde sig gå. Där vi hängde senast igår förmiddags, klättrade i flygplanet och åt jordgubbar i skuggan vid sandlådan. 

Nu går ett avspärrningsband längs med ena änden av lekparken. Mot huset där vi bodde förut. En handfull polisbilar står parkerade och lika många fotografer med jättelika objektiv vankar runt utanför. I övrigt är det ovanligt lugnt. Svalorna dyker över hustaken på ett av de stora skivhusen bredvid. Syrenerna har börjat blomma. 

En man är skjuten till döds. 

Jag träffar några andra småbarnspappor. Vi pratar en stund om uppgivenheten, sorgen, maktlösheten vi delar. Om ambivalensen i att bo i världens bästa förort och en plats där folk mördas en solig måndagsmorgon.