– Det var ett antal år sedan som någon på riktigt förgiftade ett antal pilträd vid Norr Mälarstrand i Stockholm. Det är inte helt belagt juridiskt men om man tittar på var pilarna stod är det ganska lätt att ana att de lägenheter som såldes vid den tiden, med bättre utsikt mot vattnet, steg i värde med några hundra tusen kronor, säger Stina Oscarson.
De flesta människor har väl ändå en inneboende impuls att inte skada träd, oavsett hur vinsthungrig man än är?
– På så sätt är det en berättelse om så många olika delar i klimatfrågan. Vi vet att vi inte kan konsumera så mycket som vi gör, ändå gör de flesta det. Det intresserar mig rent psykologiskt hur vi människor handskas med skulden.
Karaktärer framträdde
Kortfilmerna har sitt ursprung i en serie seminarier i organisationen Klimataktions medborgarutredning som Stina Oscarson modererade i ABF-huset för några år sedan. Tanken var att sammanfatta allt i en rapport som sedan skulle lämnas över till regeringen.
– Men tyvärr är det knappt någon som läser de där rapporterna. När jag tittade på materialet över julen för två år sedan började de elva karaktärerna framträda för mig.
I stället för en torr rapport skrev Stina Oscarson ett läsdrama som sedan filmatiserades.
– Dagens offentliga samtal är inget samtal, det är ett åsiktskrig, där folk är mer intresserade av att upprätthålla sina privata varumärken som tyckare än att släppa fram det mänskliga tvivlet. Klimatfrågan är en existentiell fråga. Som regissör försvarar jag alltid människan, även karaktären som förgiftat pilarna. Jag försöker förstå handlingen.
Språket avhumaniseras
Stina Oscarson berättar om när hon en gång besökte Botaniska trädgården och såg en pojke som gick runt med sin pappa som läste på skyltarna vad alla växter hette. Pojken frågade varför vi behöver veta vad alla blommor hette. Pappan svarade: Vad tror du? Pojken sa, efter att ha tänkt ett tag, för att det är svårare att döda någon som har ett namn.
Sa han verkligen så?
– Ja, han sa det. Det var så starkt. Jag tror att de flesta av oss inte är skapta för abstrakt tänkande i diagram och siffror. Det har skett en avhumanisering av natur och människor. När vi talar om flyktingar i volymer och flöden reagerar inte så många. Men så såg man vad som hände när lilla killen Alan Kurdi fick ett namn. Det öppnade våra ögon och hjärtan på riktigt.
Leif Andrés karaktär i en av kortfilmerna är en facklig ombudsman som kämpar för arbetare som hotas av klimatpolitik. Vi sitter här på Södermalm och du gör kultur om klimatet men hur når du fram till arbetarna i fossilindustrin som förlorar sina jobb?
– Med största respekt menar jag. Det är intressant, för det tangerar väldigt mycket invandringsfrågan. Det slår lätt över i ett förakt för den andres ståndpunkt. Som världen är organiserad idag är det fullt begripligt att man blir rädd om ens jobb blir hotat. Det räcker inte med att lägga ner fossilindustrin, vi kanske måste införa basinkomst, korta arbetstiden och dela på de jobb som behöver göras. Man måste se att med fullkomligt fri invandring fungerar inte våra välfärdssystem som de ser ut idag. Men den målkonflikten vill inte vänstern erkänna. Man måste våga diskutera alla nivåer utan att för den delen bli stämplad som det ena eller andra.
Blivit allt mer radikal
De som går in djupt i klimatfrågan tenderar att till slut antingen bli djupt cyniska eller politiskt radikaliserade, det senare gäller för Stina Oscarson.
– Delvis har jag kommit till insikten att det krävs ett nytt ekonomiskt system. Det är inget som kan prackas på ovanifrån och det går inte att kompromissa bort demokratin. I grunden är jag en liberal humanist. Jag tror på människan. De friheter som är grunden för demokratin får vi inte offra på vägen.
I filmen säger en karaktär att ”det enda en konstnär bör syssla med idag är klimatfrågan”. Håller du med?
– Nej, det råkade bli konst av det här. Jag vill hitta rätt form för rätt fråga. Till exempel lade jag två år på en utredning om Nato. Konsten ska vi använda för att ställa grundläggande frågor som är lika i alla tider men att trycka in budskapet i konsten tror jag är helt fel väg att gå.
Men en del kanske kommer se de här kortfilmerna som just det?
– Jag tror inte det men det är upp till åskådaren att avgöra.
Se kortfilm 1 av 11 om klimatkrisen här.
