– Om man är mer radikal än sina vänner och familj kan man känna sig ensam, även om man inte är det. Det som händer då är ofta att man drar sig undan socialt, vilket vi vet ökar ohälsan, säger hon.

En annan risk är att den som är mer radikal när det gäller klimatet än sina nära och kära kan hamna i konflikter när man ses. Det kan handla om olika syn på en sån sak som flygresor.

– Konflikterna skapar en splittring där man själv ses som överdriven och radikal. Det betyder inte att man är det, men det kan leda till att de andra förskjuter en om man ifrågasätter deras val, säger Kali Andersson.

I en sådant läge kan en grupp där de andra tycker och tänker som du själv bli lite av en fristad.

– Man får ett sammanhang där man känner sig förstådd och man vet att de andra känner likadant som en själv. Man vet att det blir väl emottaget om man skulle vilja prata om frågor som rör klimatet, men det kan också prata om helt andra saker, säger hon.

Flyttar fokus

Förutom att organiseringen får oss att känna oss mindre ensamma är det också lättare att åstadkomma förändringar genom att gå ihop. För Kali Andersson är det också ett sätt att flytta fokuset när det gäller vilka åtgärder som måste till för att rädda klimatet. Det som lätt händer när man inte organiserar sig är dels att man lägger ansvaret för mycket på sig själv, men också att man tenderar att överskatta vikten av de klimatval man själv gjort.

Om man exempelvis valt att vara vegan för klimatets skull, men fortsätter att flyga på semester så tenderar man, menar hon, att överskatta effekterna av att vara vegan men underskatta effekterna av att flyga.

– Vi människor har mycket kompensationstänkande. Den största risken med att lägga saker på individnivå är att det skapar en negativ effekt på klimatet. Det man gör tas ut av det man inte gör. När man lägger större delen av sin energi på saker som inte ligger på individnivå så vet vi att det leder till större effekter politiskt, säger hon.

Kul med nya vänner

Sist men inte minst kan det vara både fint och roligt att bli del av en ny gemenskap, säger Kali Andersson.

– När det blir så där att man känner sig ensam bland sina vänner så kan det vara ganska kul att få nya vänner. Det är inte bara jobbigt att engagera sig utan det är oftast väldigt fint. När man bygger upp någonting gemensamt får man en gemenskap och blir väldigt snabbt vänner. Det är positivt att få nya vänner som spär ut sorgen över att ens gamla vänner inte är där man själv är. De kommer säkert dit om några år, men under tiden behöver man kanske någon annan att hålla i handen.

På vilket sätt är du själv organiserad?

– Jag är med i en tränargrupp som tränar andra aktivister i civil olydnad och ickevåld. Det är fantastiskt. Det som hindrar många från att bli aktivister är att det är läskigt och ovant. Så kände jag också för några år sedan, jag blev aktivist när jag var 32 år. För mig känns det bra att hålla i träningar för nybörjare. Då kan jag hjälpa dem att förbereda sig mentalt.