Klimatförändringar med värmeböljor och bränder kan vara en del av förklaringen. Räknat i antal hotellgäster från utlandet ligger Sverige visserligen i lä jämfört med Norge, som satsar betydligt mer på att locka turister, men även här ökade antalet nätter för utlandsgäster förra året med 11 procent. Gästerna kommer från andra nordiska länder och från Spanien, Frankrike och Belgien.

På Svenska Turistföreningen, STF, ser generalsekreterare och vd Maria Ros Hjelm en svag ökning av turism från andra länder, dock inte tillräckligt stor ännu för att kalla det för en trend.

– Det är en tendens vi ser, vi kan ana att någonting är på gång, säger hon.

Ökningen syns främst i södra Sverige, men också området norr om polcirkeln är ett populärt resmål för turister från andra länder.

– Det är en storslagen natur som lockar. Det är egentligen inte vår målgrupp, utan vi vänder oss till människor som redan bor i Sverige, men jag kan fascineras av att många som bor här aldrig har tänkt tanken att besöka den delen av landet, samtidigt som människor ute i Europa tycker att det är det häftigaste som finns.

Turismens balansgång

STF är en speciell organisation som balanserar mellan två motpoler. Samtidigt som de lever på turismen har de tydliga mål om att vara hållbara och orsaka så lite påverkan som möjligt, både där de verkar och på miljön i stort. Det försöker de uppnå genom informationsspridning och opinionsbildning, exempelvis för klimatsmarta transporter, för att undvika att människor flyger till sina destinationer, men också genom att aktivt försöka sprida ut besökare till olika områden. 

Maria Ros Hjelm påpekar att turismen i sig kan bidra till att skydda och bevara naturen.

– Vi vill att människor ska värna de här områdena och se värdet med naturen. Då måste de för det första känna till området, men för att vilja ta hand om något så måste man också lära känna den platsen och kanske till och med älska den. När man fått det mötet så vill man vara med och ta ansvar för att den platsen ska kunna bevaras och leva vidare.

Det i sig kan också ge en snöbollseffekt, i positiv bemärkelse. 

– Om vi tar emot gäster och informerar och lär dem, och så lär de sig av sina erfarenheter i naturen. Då kan de sedan sprida det till sina vänner, eller kanske till sina barn, säger hon.

Om det görs rätt kan turism enligt henne vara en möjliggörare.

– Det kan ge arbetstillfällen så att människor kan leva i hela landet, inte bara i storstäderna. Om vi aktivt jobbar med att göra turismen hållbar och utspridd kan det vara en positiv faktor.

Skrämmer renar

I Norrbotten har turistnäringen vuxit stadigt och STF är inte ensamma aktörer. Stugbyar, hundspann och skoter- och helikopterturer har blivit en del av landskapet.

– Det är ett stort problem, både för renskötseln där och för våra gäster, för att inte tala om klimatpåverkan. Många berättar att de sökt sig ut på fjället för lugnet och tystnaden, kanske skidat flera kilometer till en fjällstuga, och så just som de kommer fram kommer tre helikoptrar, säger Maria Ros Hjelm. 

– Vi tar de chanser vi får att prata med de turisterna. Vi får inte alltid naturliga tillfällen eftersom de gästerna sällan bor hos oss, men om våra gäster pratar om att åka Heliski så informerar vi om de problemen och vi tackar aktivt nej till bokningar om vi vet att gästerna planerar att åka med Heliski.

Heliski är helikopterturer upp till fjälltoppar, varifrån gästerna sedan får åka skidor eller snowboard ner för fjället i orörd snö. Konflikter kring verksamheten har pågått i flera år i Norrbotten, och i mars förra året bad Länsstyrelsen i Norrbotten regeringen utreda och reglera helikopterturismen i fjällen.

Dagens ETC har sökt företag som erbjuder Heliski för en kommentar, men inte fått återkoppling.

Unik situation

Jämtlandsfjällen är relativt lättillgängliga. Det går att åka kollektivt hela vägen fram och markerna erbjuder makalösa vidder och vyer, liksom gott om leder med olika långa vandringsturer. Här har STF fyra fjällstationer och fem fjällstugor. På dem har upp till 50 000 gäster om året kunnat bo. Utöver det är det många som tältar och går dagsturer. 

Situationen har lett till kraftiga begränsningar behövt införas för att minska trycket, främst med antalet gästnätter under vissa perioder. Delar av populära fjällstationen Blåhammaren har rivits och Gåsens stugplats är avvecklad.

– Det har blivit en helt unik situation med tätt med fjällstationer och många leder på ett område som egentligen inte är så stort där fyra samebyar har sina renskötselområden, men där en av dem, Handölsdalen, har haft alla fyra fjällstationer på sin renbetesmark. Jag tror inte att vi kommer behöva införa lika stora begränsningar på andra håll, men jag tror att vi kommer behöva jobba aktivt för att undvika att liknande situationer uppstår, säger Maria Ros Hjelm.

– Vi måste bli mer förebyggande. Vi lät det gå för långt i Jämtlandsfjällen.

En liknande begränsning görs i år för första året i Abisko. Dess linbana upp till fjället – där Gabna sameby har sina renar under sommaren – stänger under en vecka.

– Vi gör ett försök för att se om det ger en positiv effekt. Det är en liten förändring för oss, men vi vill se om det kan påverka och förenkla renskötseln.

Hälsofrämjande natur

Att fler besöker fjällen är positivt, både för att det är hälsofrämjande att vara i naturen och att vandra, men också för att fler blir medvetna om fjällvärldens värde.

– Det är vår vision att människor kommer ut i naturen, dels för deras välmående, men sen är det också så att det man ser, det värnar man. Om fler upplever fjällen kommer fler bli måna om att skydda den här naturen.

Det säger Maria Persson, fjällchef på STF. Trots att det idag bara är en bråkdel av befolkningen som besöker fjällen måste STF redan nu jobba aktivt med att minska trycket och öka fördelningen.

– Nu handlar det om att skapa frivillig fördelning. Om alla 10 miljoner svenskar skulle vilja åka till fjället skulle det innebära ett helt annat arbete, lägger hon till.

Friluftstrenden har pågått i ungefär 15 år och har kommit i sjok. Först var det fler som började vandra och tälta, vilket spred sig som ringar på vattnet till nya grupper. Så småningom blev den första gruppen uttråkad och hittade nya aktiviteter i fjällen.

– Först började folk springa, sen cykla i fjällen, sen blev det tävlingar och event i fjällen. Och det här märks mycket. Fjällen har blivit en arena på ett nytt sätt. Ofta känns det som att arrangörer och deltagare har inställningen att naturen alltid återhämtar sig, men på fjällen kan det ta hundra år, säger Maria Persson.

Allt går inte att påverka. STF har till exempel ingen makt över vad andra aktörer gör på markerna.

– Vi kan bara uppmuntra folk att välja vandring eller turskidor, och sedan välja vilka forum och sammanhang vi syns i. Vi kan inte hindra någon, men vi kan vara en positiv inspiration.

Stor aktör i fjällen

Maria Persson ser som en stor del av sitt uppdrag att hitta balansen mellan att tillgängliggöra fjällvärlden, störa rennäringen mindre och bevara den miljö som idag finns där.

– Vi och rennäringen är de stora aktörerna och det måste vi såklart förhålla oss till. Vi har en stor plattform genom våra medlemmar och därmed möjlighet att påverka, men det är inte alltid enkelt.

En stor utmaning för att tillåta att fler upptäcker de mindre belastade områdena är infrastrukturen, säger Maria Persson.

– I dagsläget har vi egentligen två pulsådror in till fjällvärlden, genom järnvägen hit till Jämtlandsfjällen och till Abisko. Vill man se en annan del av fjällen krävs det att man har en egen bil och kan köra långt, så det är inte lika tillgängligt för alla. Eller att man tar flyget, och det är ju inte någonting som vi vill uppmuntra. Där försöker vi påverka genom opinionsbildning, men det är ett långsamt och långsiktigt arbete.

Ett annat pågående arbete är med att minska miljöpåverkan av skräp. Sedan en tid tillbaka tar fjällstationerna bara emot skräp som kan återvinnas, som plast, metall och glas.

– Det har gjort en jätteskillnad, för det kan vi förvara tills vi kan köra ner det på snön. Det har gett en jätteeffekt, att inte behöva flyga ner skräp från fjället är en stor miljövinst, säger Maria Persson.

I praktiken är problemet med skräp i fjället försvinnande litet.

– Det är något tappat snorpapper eller en kvarglömd termos, men generellt så är människor som besöker fjällen måna om att inte lämna spår efter sig.

Att utmana sig själv

Maloo Svärdsjö Gustafsson och Hedvig Nilsson från Linköping är vana vandrare. De ligger i en hängmatta utanför fjällstationen vid Storulvån efter att nyss ha kommit tillbaka från en fyra dagar lång vandring runt Jämtlandstriangeln.

– Det blir inte så mycket fjällvandring för oss eftersom det är lite långt. Det är lite jobbigare än att gå i mindre kuperade områden men vi har haft tur med vädret och en fin vandring, säger Maloo Svärdsjö Gustafsson.

Jämtlandstriangeln runt är en 47 kilometer lång vandring.

– Det härligaste är hur annorlunda det är från det vanliga livet att komma ut så här, säger Hedvig Nilsson.

Att utmana sig själv att klara sig på fjället är också en del av tjusningen, berättar de, liksom det minimalistiska. Vattnet finns i bäcken, maten i väskan.

– Det är inte så mycket mer än så. Man fokuserar på att gå, ställa upp sitt tält, laga sin mat. Dessutom börjar man uppskatta saker så mycket mer. Allt smakar bättre, utsikten blir bättre.

Att maten blir godare när man gått långt och tagit ut sig upplever de flesta, och Maloo och Hedvig svarar i kör på frågan vad som var godast av det de burit med sig.

– Fiskbullar och potatismos!

De är också överens om att det är viktigt att inte lämna spår i naturen, och att ta så stort ansvar som möjligt för att inte störa renarna – på samma sätt som de inte skulle vara oaktsamma med odlad eller annan brukad mark i södra Sverige.

– Man vill ju verkligen att så många som möjligt ska få uppleva såna här områden, men man får inte glömma bort att det förstörs och stör mer om många är här. Så det är var och ens ansvar att se till att man har den kunskap som krävs om hur man ska göra innan man går ut så att man kan uppleva miljön utan att förstöra den, säger Hedvig Nilsson.

– Man kan också försöka återanvända det som redan finns. Om du ska elda kan man elda där någon redan eldat, när vi slår upp tältet kan vi använda stenar någon annan redan använt och sådär.

Ett annat gäng som vilar på fjällstationen i väntan på sin förbindelse hem är Aston Ehrling, Isabella Rosenkrantz och Theodora Westin. De är trötta efter att ha gått runt sju timmar om dagen. För Theodora Westin är det första vandringen med övernattning, även om hon varit just vid Jämtlandstriangeln tidigare.

– Det var häftigt. Intensivt, men när man är där ute så känns det häftigt att man är så långt bort.

Det var också Theodora Westin som kom med idén för ungefär ett år sedan, eftersom hon var sugen på en ny utmaning.

– Jag ville pusha mig själv och avancera. Sen är det belönande att veta att det här bara går att se om man går hela vägen hit.

– Sen blir naturen häftigare ju längre bort man kommer, lägger Aston Ehring till.

Isabella Rosenkrantz besökte Jämtlandstriangeln för tio år sedan med sina föräldrar och tyckte det var häftigt att få komma tillbaka.

– Sen tycker jag att det är mysigt med allt vi gör när vi inte går. Att slå upp tältet och bädda ut sovsäcken, att laga mat ute på ett stormkök, säger hon.