Den svenska folkrörelsen – att diska ur förpackningar och lägga dem i återvinningen – sprang ur FN:s konferens om miljö och utveckling, Riokonferensen, 1992. 181 stater enades, bland mycket annat, om att satsa på kretsloppssamhället. Sverige var snabba i startblocken och i decennier har miljontals svenskar sorterat sina sopor.
När det kom till plasten visade Naturvårdsverket statistik för ett par år sedan att närmare hälften av den svenska plasten blev till ny plast. Men en granskning av SR Ekot 2019 visade att dessa siffror var felaktiga. Majoriteten av svensk plast eldas upp. En stor del exporterades till Kina – innan landets regering satte stopp för det – med oklara återvinningsresultat och förödande miljökonsekvenser.
Tidigare i år beräknade Ekot att var åttonde plastförpackning återvinns i Sverige. Misslyckandet beror dels på att svenskarna fortfarande slänger mycket plats i de vanliga soporna, och dels på att det är svårt att återvinna mycket av plasten, trots att Sverige stoltserat med toppmodern teknik.
Nu skryter den svenska plastbranschen med ytterligare en ny platsåtervinningsfabrik, ”Site zero”, som de beskriver som världens största och bästa, som ska kunna återvinna nästan allt, och som har kostat en miljard kronor att bygga.
Men lösningen på plastproblemet är inte framför allt nya maskiner och bättre kontroller, skriver tre plast- och hållbarhetsforskare i The Conversation. Idén om kretsloppsamhället ”är inte längre realistisk”. Det går inte att hinna med att återvinna all plast som förbrukas över världen. Plastbergen i fattiga länder – som importerar skräpet från rikare – växer. Forskning visar att plaståtervinningen skapar tidigare okända miljögifter. Och även om återvinningen skulle kunna fungera mycket bättre någon gång i framtiden så förlorar plasten viktiga egenskaper i processen. Efter två, tre gånger är plasten obrukbar. Kretsloppet är en teori som inte fungerar i verkligheten.
”Ett mer hållbart tillvägagångssätt vore att prioritera att minska plastskräpet genom att agera tidigare i en plastprodukts livscykel”, skriver forskarna i The Conversation. ”Låt oss minska hur mycket plast som först används, återanvända det som finns och ersätta plast med andra material där det går.”
Det kan var och en av oss hjälpa till med, exempelvis genom att undvika plastpåsar och onödiga plastförpackningar. Nationella myndigheter och regeringar kan skapa incitament och regler. På global nivå pågår ett arbete för att skapa ett internationellt plastavtal. Det är planerat att gå i rasande takt, för att vara internationella förhandlingar. Det första mötet ägde rum i november förra året, och i december 2024 ska avtalet vara på plats. Men vid det andra mötet, som avslutades i början av juni, blev det bråk. Stora olje- och plastproducenter, med Saudiarabien, Ryssland och Kina i spetsen, drev att avtalet måste beslutas med konsensus, vilket ger ett land möjlighet att stoppa ett avtal. Medan EU och majoriteten av länder och organisationer på plats vill att beslut ska tas med majoritet. Konflikten sköts på framtiden. Nästa möte äger rum i Kenyas huvudstad Nairobi i november i år.