Men framförallt handlar det om återvunnen polyester. Och då om polyester gjord av återvunna petflaskor. Klädkedjan Lindex stoltserar med att 16 miljoner petflaskor hittills återvunnits och använts i Lindex-plagg.  ”Genom att återvinna plastflaskor ger vi dem nytt liv istället för att de ska hamna i naturen eller på soptippen”, skriver Lindex. Men det är ju inte där de flesta petflaskorna hamnar.

– Det är en bra idé att tillverka kläder av uttjänta petflaskor som inte kan bli nya flaskor, eller av flaskor som samlats in från stränder och hav, säger textilforskaren Sandra Roos, som  disputerat på ämnet livs-cykelanalys för textilier.

Men flaskorna i återvinningen kan lika gärna bli nya flaskor, menar hon.

När efterfrågan på textil av petflaskor skjuter i höjden blir det färre flaskor över som kan återvinnas till nya flaskor. Då måste fler tillverkas av ny råvara, alltså olja.

– I slutändan är det ett nollsummespel, säger Sandra Roos.

Ett slitstarkt alternativ

Att göra kläder av petflaskor tycks alltså varken gynna miljö eller klimat. Frågan om det är hållbart att göra kläder av plastmaterial överhuvudtaget är svårare att ge ett enkelt svar på.

Idag består 63 procent av all ny textilfiber av polyester, en andel som följer den stigande befolkningskurvan i hälarna. Mängden bomullsfiber ligger stabilt kring 25 procent.

– Det brukar tolkas som att vi har nått kapacitetstaket för hur mycket bomull vi kan producera. Gapet fylls av konstfiber som polyester, säger Hanna de la Motte, forskare inom fiberutveckling och textilåtervinning på statliga forskningesinstitutet RISE.

Polyester togs från början fram som ett alternativ till bomull, och är fortfarande populärt eftersom det är billigt och funkar i allt från träningskläder till filtar.

–  Men det är ett fossilt material och inte biologiskt nedbrytbart. Mikroplastfrågan är heller inte löst. Samtidigt är det slitstarkt och därmed hållbart ur ett funktionsperspektiv. Det är positivt förutsatt att textilen används länge och inte slängs bort, säger Hanna de la Motte.

Återvinning i Asien

Men idag slits trenderna som bekant snabbare än materialen och det mesta som kasseras är fullt användbart.

Modekedjornas våta dröm är ett slutet kretslopp där vår-säsongens blus kan återvinnas och säljas igen till hösten, som en ny blus av rätta snittet. Men utmaningarna är många och svårknäckta. Fibrer slits och förlorar i kvalitet oavsett material. Dessutom innehåller kläderna normalt en hel del okända kemiska tillsatser som måste hanteras. Olika typer av materialblandningar komplicerar processen ytterligare.

– Det är svårt att bygga upp en fungerande återvinning om du inte vet vad materialet du ska processa innehåller, konstaterar Hanna de la Motte

Så länge tekniken saknas byggs det heller ingen stor-skalig insamling och sortering.

Att göra textilier av petflaskor är däremot tacksamt. Hela infrastrukturen finns på plats och eftersom flaskorna är godkända för livsmedel är kemikalie-innehållet känt intill minsta molekyl, vilket gör hanteringen enkel.

Polyester – och nylon – är de enda textila material idag som liksom petflaskorna skulle gå att cirkulera helt, även om fibrerna i det gamla plagget är nedslitna och uttjänta.

– I teorin kan man alltid bryta ner en polymer kemiskt och bygga upp den igen, säger Sandra Roos.

Och det görs i mindre skala på vissa håll i Kina.

– De återvinningsfabrikerna hanterar bara sina egna kläder, vars kemiska sammansättning de känner till.

Inget globalt regelverk

Sandra Roos, som nyligen lämnade sin forskartjänst på RISE för att bli hållbarhetschef på Kappahl, gillar egentligen inte benämningen ”plasttextilier”, eftersom plast ”ger negativa associationer.”

– Vi bör använda rätt fiber på rätt plats. Det är viktigare att materialet kommer från en bra producent med en hållbar tillverkningsprocess, än vilket enskilt material det handlar om, anser hon.

Att ha koll på produktion och materialinnehåll är näst-intill omöjligt idag när det inte ens finns ett globalt regelverk och ännu mindre någon global tillsyn över textilindustrins processer.

Enda möjligheten är att ställa frågor och välja kläder som åtminstone uppfyller europeisk kemikalielagstiftning.

En nyckelfråga

Sandra Roos vill också nyansera problemet med mikrostora plastfibrer som följer med sköljvattnet vid tvätt och förorenar hav och vatten.

– Ny forskning visar att de flesta, 80 procent, av de mikro-stora fibrerna i havet inte är syntet och att även naturfiber bevaras länge i bottensedimenten. Det primära problemet med partiklarna är att de kan innehålla skadliga kemikalier och agera som ”bärare” av dessa in i djur och växter. Det gäller alla typer av fibrer, säger Sandra Roos.

Giftiga kläder är alltså inte bara ett plastproblem. Men faktum kvarstår att plast är främmande för det naturliga kretsloppet, och enligt  Hanna de la Motte bör målet vara fossiloberoende även när det gäller textilier.

Med tanke på plasttygernas överväldigande dominans på marknaden kommer det att krävas både tekniska innovationer och nya konsumtionsmönster om målet ska nås.

– Plasttextilierna kan omöjligen ersättas av naturmaterial som produceras i samma takt. Vi måste producera mindre textil och utveckla nya affärsmodeller. Samägande och låne-garderober är två möjliga vägar, vid sidan av att vi tar hand om våra kläder bättre och lappar och lagar. Beteendeförändringar är en nyckelfråga, teknik tar oss bara en bit på vägen, säger Hanna de la Motte.