Ombord på Witness finns Nadia Sjevtjenko, 51, till vardags mamma, matematiker och sakkunnig i miljöfrågor inom ukrainska civilsamhällesorganisationer. Hon har valt att stanna i Ukraina och jobbar – mitt under brinnande krig – med att få landet att ställa om till ett fossilfritt och motståndskraftigt samhälle, grundat på småskaliga och självorganiserande lösningar. 

Däremot bor hennes dotter Masja, 19, sedan några månader tillbaka i Sverige där hon försöker läka från ett trauma som uppstod när en robot slog ned ned nära familjens hem i Kiev.

– Jag har många vänner över hela världen, så jag kunde välja vilket land jag skulle skicka Masja till. Jag valde Sverige, eftersom jag trodde det var så lugnt och stilla här, säger Nadia Sjevtjenko till Dagens ETC.

Den Sverigebilden har hon dock kommit att omvärdera. Den 24 augusti – Ukrainas självständighetsdag, och sex månader sedan Ryssland började sin storskaliga aggression mot landet – steg Nadia Sjevtjenko av färjan i Nynäshamn för att hälsa på sin dotter. Där möttes hon av ett fartyg med rysk fossilgas.

– Jag är 51 år gammal, jag vet att världen är komplicerad. Men det här går bara att beskriva som dubbelmoral. Sverige stöttar Ukraina med ena handen, och med den andra importerar ni ryskt bränsle som göder Putins krigskassa.

Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba besökte Stockholm den 29 augusti och deltog då i en pressträff med statsminister Magdalena Andersson (S) och Ann Linde (S). Nadia Sjevtjenko tog sig dit och frågade om den svenska regeringen är villig att prata om ett stopp för importerna av rysk fossilgas via LNG-terminalen i Nynäshamn. Ann Linde svarade – men svaret gjorde Nadia Sjevtjenko besviken. 

– Det verkade som att hon inte ens kände till situationen i Nynäshamn. Istället började Ann Linde prata om att Sverige bara använder väldigt lite gas, och att den kommer in i landet via Danmark, samtidigt som att den är uppblandad med annan gas vilket gör att det är svårt att ens veta hur stora mängder gas det handlar om. 

Det är därför Nadia Sjevtjenko nu deltar i blockaden av LNG-terminalen i Nynäshamn. Hon vill uppmärksamma regeringen på situationen – nämligen att det finska bolaget Gasum, trots Rysslands storskaliga aggression mot Ukraina, fortsätter att importera flytande fossilgas från oligark- och statsägda företaget Novatek i Ryssland. Och detta sker trots att riksdagen i maj riktade en uppmaning till regeringen om att slutligen kapa banden till den ryska fossilindustrin. I mars kunde SVT rapportera att färjebolaget Destination Gotland och SSAB är några av kunderna som tar emot den ryska fossilgasen. Några andra är Viking Line, Circle K, SSAB, Outokumpu, Nynas AB och Wasaline, enligt Greenpeace.

Vad tycker du att Sverige ska göra?

– Så här. Jag skulle kunna prata om solidaritet med Ukraina, eller att EU-länderna behöver dra läxor från historien när de gav upp Polen och Sudeterna i en fåfäng förhoppning om att det räckte för att köpa dem lugn och ro, säger Nadia Sjevtjenko och fortsätter:

– Men när EU importerar ryskt bränsle skapar ni en hotbild mot er själva. Ni föder ett monster. Putins hela välde bygger på fossilpengarna. Tänk framåt. Vad händer om Ukraina faller? Är det Litauen eller Polen som står på tur? I så fall får ni, som kommande Nato-medlemmar, betala med ert blod. Ni borde verkligen tänka mer på hur ni kan skydda era arslen. 

Vidare anser hon att Sverige behöver svara med en genomgripande systemförändring.

– Det har miljörörelsen pratat om i årtionden, Romklubben pratade om tillväxtens begränsningar redan på 1970-talet! Den rådande ekonomiska modellen grundades på 1960-talet – en tid av science fiction och illusioner, när de trodde att storskaliga lösningar var mer effektiva, fossila bränslen och arbetskraft i tredje världen var billigt och storföretag kunde tillskansa sig mycket makt. Nu ser vi att det systemet har slutat att fylla sin funktion, det lägger all sin kraft bara på att överleva. Men det går att ställa om. Vi gör det nu i Ukraina, mitt under aggressionen. Om vi kan göra det under sådana omständigheter kan ni göra det också.