En ung kvinna vid namn Lizia Woolf klev fram. Hon hade inte talat tidigare, men passionen, sorgen och vreden i hennes svar var synnerligen övertygande. ”Vad är det ni ber mig, som 20-åring, att gå till mötes och acceptera som min framtid och mitt liv? … Det här är ett nödläge. Vi håller på att utplånas. Vad vill ni att jag ska känna när ni ställer sådana frågor?” Vi hade inget svar.

Mjukare mål må vara politiskt realistiska, men de är fysiskt orealistiska. Endast förändringar som står i proportion till omfattningen av våra existentiella kriser har någon chans att avstyra dem. Hopplös realism, att skrapa på problemens yta, var det som fick oss att hamna i den här situationen. Det kommer inte att ta oss ur den.

Allting kan sättas i gungning

Offentliga personer talar och agerar som om miljöförändringarna kommer att vara linjära och gradvisa. Men jordens system är ytterst komplexa och komplexa system reagerar inte på påfrestningar på linjära sätt. När de här systemen interagerar (för jordens atmosfär, hav, landyta och livsformer är inte prydligt inordnade i dessa fack som gör dem mer behändiga att studera), blir deras reaktioner på förändringar högst oförutsägbara. Små rubbningar kan förgrena sig vilt. Vi kommer sannolikt inte att se brytpunkterna förrän vi har passerat dem. Vi kan få se så abrupta och djupgående förändringar i tillståndet att vi inte med säkerhet kan förutsätta någon kontinuitet.

Endast ett av de många livsuppehållande system som vi är beroende av – jordar, akviferer, regn, is, vindarnas och strömmarnas mönster, pollinatörer, biologiskt överflöd och mångfald – behöver rubbas för att allting ska sättas i gungning. Till exempel, när isen i Arktiska havet smält bortom en viss punkt, skulle den positiva återkoppling som detta genererar (såsom mörkare vatten som absorberar mer värme, smältande permafrost som släpper ut metangas, förändringar i polarvirveln) kunna göra ett skenande klimatsammanbrott omöjligt att hejda.

När köldperioden yngre dryas upphörde för 11 600 år sedan, steg temperaturerna med tio grader på ett årtionde.

Jag tror inte att en sådan kollaps redan är oundviklig, eller att en proportionell respons är vare sig tekniskt eller ekonomiskt omöjlig. När USA gick med i andra världskriget 1941, ersatte landet en civil ekonomi med en militär ekonomi på några månader. Som Jack Doyle skriver i sin bok ”Taken for a ride”: ”På ett år lyckades General Motors utveckla, utforma och bygga, helt från scratch, 1 000 Avenger-stridsplan och 1 000 Wildcat-stridsplan … Knappt ett år efter att Pontiac skrev ett avtal med flottan om att bygga sjömålsrobotar, började företaget leverera den färdiga produkten till hangarfartygsskvadroner runt om i världen.” Och detta var innan en avancerad informationsteknologi gjorde allt snabbare.

Kortsiktiga intressen står i vägen

Problemet är politiskt. I en fascinerande analys menar Kevin MacKay, professor i samhällsvetenskap, att oligarki har varit en mer fundamental orsak till civilisationers kollaps än social komplexitet eller energibehov. Oligarkers kontroll, hävdar han, hindrar rationellt beslutsfattande, för elitens kortsiktiga intressen skiljer sig radikalt från samhällets långsiktiga intressen. Detta förklarar varför tidigare civilisationer har kollapsat ”trots att de haft det kulturella och teknologiska kunnande som krävdes för att lösa sina kriser”. Ekonomiska eliter, vilka tjänar på social dysfunktion, står i vägen för de nödvändiga lösningarna.

Oligarkisk kontroll över välstånd, politik, media och den offentliga diskursen förklarar det omfattande institutionella misslyckande som nu driver oss mot katastrof. Tänk på Donald Trump och hans kabinett av multimiljonärer, Koch-brödernas inflytande genom finansiering av högerorganisationer, Murdochimperiet och dess massiva bidrag till klimatförnekelsen, eller de olje- och motorbolag vars lobbying förhindrar en snabbare övergång till nya teknologier.

Spektakulärt misslyckande

Det är inte bara regeringar som har misslyckats i sin hantering av detta, även om de har misslyckats spektakulärt. Public service-medierna har systematiskt lagt ner täckningen av miljöfrågor, medan de tillåtit oklart finansierade lobbyister, som ger sig ut för att vara tankesmedjor, att forma den offentliga diskursen och förneka vad vi står inför. Akademiker är rädda att uppröra sina finansiärer och kollegor, och biter ihop.

Till och med de organisationer som hävdar att de tar sig an vår besvärliga situation, förblir instängda i destruktiva strukturer. Härom veckan närvarade jag vid ett möte om miljösammanbrott vid tankesmedjan Institute for Public Policy Research. Många i rummet verkade förstå att fortsatt ekonomisk tillväxt är oförenligt med upprätthållandet av jordens system.

Som författaren Jason Hickel påpekat, så har det inte skett någon frikoppling av en stigande BNP från global resursanvändning, och någon sådan kommer inte heller att ske. En förbrukning på ungefär 50 miljarder ton resurser om året är gränsen för vad jordens system klarar av, men trots det konsumerar världen redan 70 miljarder ton. Med den ekonomiska tillväxtens nuvarande takt kommer förbrukningen att öka till 180 miljarder ton till 2050. Maximal resurseffektivitet, tillsammans med höga koldioxidskatter, skulle minska detta till, i bästa fall, 95 miljarder ton: fortfarande långt över de miljömässiga gränserna. Grön tillväxt, som institutets medlemmar verkar acceptera, är fysiskt omöjlig.

Men samma dag tillkännagav samma institut ett nytt stort ekonomipris för ”ambitiösa förslag för att uppnå en stegvis förbättring i tillväxtnivån”. Det vill ha idéer som gör det möjligt för den ekonomiska tillväxten i Storbritannien att åtminstone fördubblas. Tillkännagivandet åtföljdes av det vanliga pratet om hållbarhet, men ingen i prisjuryn har något märkbart miljöintresse på sin meritlista.

Vi har två uppgifter

De som vi förväntar oss ska komma med lösningar, fortsätter som om ingenting har hänt. Som om den växande bevisningen inte får något grepp i deras hjärnor. Årtionden av institutionella misslyckanden har lett till att endast ”orealistiska” förslag – en omkonstruktion av det ekonomiska livet, med omedelbar verkan – nu har en realistisk chans att stoppa denna planetära dödsspiral. Och endast de som står utanför dessa misslyckade institutioner kan leda denna insats.

Vi har två uppgifter som vi behöver ta itu med samtidigt: vi måste kasta oss över möjligheten att förhindra kollapsen, som Extinction Rebellion gör, hur liten denna möjlighet än må verka; och vi måste förbereda oss på de här insatsernas sannolika misslyckande, hur skräckinjagande det än är. Båda uppgifterna kräver en total revidering av vårt förhållande till den levande planeten.

Eftersom vi inte kan rädda oss själva utan att bestrida oligarkisk kontroll, är kampen för demokrati och rättvisa och kampen mot ett miljösammanbrott en och samma. Tillåt inte de som har orsakat denna kris att definiera gränserna för politiska åtgärder. Tillåt inte de vars magiska tänkande fick oss att hamna i den här situationen, att tala om för oss vad som kan och inte kan göras.

Översättning: Jenny Cleveson