Hej ETC!
EU-parlamentet röstade nyss igenom den sk Naturrestaureringslagen, vilket ni skrev om i Dagens ETC. Efter att läst om nyheten på lite olika ställen blir jag inte klok på om det är 20 eller 30 procent av EU:s natur som ska restaureras till 2030.
Till och med i EU-parlamentets egen info används båda siffrorna kopplat till olika formuleringar! Kan ni hjälpa till att reda ut begreppen?
Jag undrar jag också om varje EU-land ska skydda samma andel av sin natur eller om medlemsstaterna får olika ”beting”?
/Svante Sjöstedt
Svar:
Hej Svante! Tack för ditt mejl.
20 eller 30 procent? Det är inte helt lätt att bli klok på hur stor del av EU:s land- och vattenområden som måste återställas till 2030 enligt den nya naturrestaureringslagen.
Svaret är att de båda procentsatserna som förekommer i artiklar och pressmeddelanden avser olika saker.
Det övergripande EU-målet i lagens artikel 1 säger att 20 procent av unionens totala land- och vattenområden ska vara restaurerade till 2030.
Siffran 20 procent avser summan av alla insatser på mark och i vatten inom EU, från urbana ekosystem till floder och insjöar.
Siffran 30 procent avser däremot endast de utarmade livsmiljöer som särskilt pekas ut i artikel 4 i den nya lagen. Det är samma utpekade livsmiljöer som är skyddade enligt EU:s habitatdirektiv. Där ingår allt från skogar och våtmarker till floder, kustnära hav och korallbäddar. Då talar vi alltså inte om den totala land- och vattenmassan. Dessa 30 procent bidrar till det övergripande målet om 20 procent.
Då återstår frågan om varje EU-land enligt lagen måste skydda lika stor andel av sina mark- och vattenområden, eller om kraven skiftar mellan medlemsländerna.
Det övergripande målet om 20 procent är ett mål på EU-nivå och inte genomförbart för varje medlemsstat. 20-procentsmålet är summan av alla ansträngningar på EU-nivå och är bindande för EU, inte för medlemsstaterna.
30-procentsmålet enligt artikel 4 och habitatdirektivet gäller däremot varje enskild medlemsstat.
Men som det brukar vara med EU-förordningar så finns det undantag och flexibilitet i den nya lagen som ger medlemsstaterna svängrum.
