20 april 2010. 60 kilometer utanför Louisianas kust arbetar 126 människor på oljeriggen Deep Water Horizon i en prospektering som går under namnet Macondo. Borrhålet har nått fem och en halv kilometer under havsbotten när en kraftig explosion plötsligt sker. Strax före klockan tio samma kväll bekräftar BP att riggen har fattat eld. Snart står det klart att 11 personer mist livet och 17 skadats i explosionen. Två dagar senare – efter flera misslyckade släckningsförsök – störtar hela riggen ner i havet.

Händelseförloppet som utspelar sig dessa dagar kommer att få större konsekvenser än någon annan oljekatastrof i modern tid. Under de efterföljande veckorna och månaderna växer krisen i omfattning när ansvariga inte lyckas täta de stora oljeläckagen. Sommaren 2010 beräknas nära fem miljoner fat olja ha strömmat ut i havet. Det gör oljespillet till det största som har ägt rum i petroleumindustrins historia.

– Det var en katastrof av ofattbara proportioner och den kom som en chock för alla – kustsamhällena, industrin, regeringen och allmänheten, säger Michael Bromwich.

Han var den som fick i uppdrag av Barack Obama – som i sitt första tal till nationen fokuserade helt på oljeutsläppet och liknade det vid en ”epidemi” – att skapa en ny kontrollmyndighet för djuphavsborrningar. Uppdraget var omstritt i en region där oljeindustrin sedan länge haft en stark och ohotad ställning.

– Förutom att det var impopulärt hos industrin och delar av kongressen blev jag allmänhetens fiende nummer ett, berättar Michael Bromwich.

Södra Louisiana är, inberäknat operationerna i Mexikanska golfen, den tredje största oljeproducenten i USA. Här ger det svarta guldet både jobb och pengar och oljan är tillsammans med fisket och turismen en av delstatens främsta inkomstkällor. Samtidigt är de tre näringarna tätt sammanlänkade, så när Deep Water Horizon exploderade och började läcka enorma mängder olja under tre månader blev det inte bara ett hårt slag mot industrin – även fiskelivet och besöksnäringen kring delstatens unika flod- och deltaområde drabbades hårt.

6 000 oljeutsläpp årligen

Vid en kaj i Harvey, vid Missisippiflodens västra flodmynning, radar olika stora pråmar och saneringsbåtar upp sig. De tillhör Clean Gulf Associates (CGA), en ideell organisation finansierad av oljebolagen som verkar i Mexikanska golfen.

– Sedan Macando-spillet har vi skaffat oss ytterligare ett tiotal båtar och insatsgrupper och kaptener har fått kompletterad utbildning för nödsituationer, säger en av de anställda och visar upp ett av senaste tillskotten med infraröd kamera och radarsystem för att upptäcka spill oavsett tid på dygnet.

Enligt CGA rapporteras det in ungefär 6 000 oljeutsläpp i Mexikanska golfen varje år. 98 procent av dessa tillhör kategorin små eller medelstora spill med ”minimal skada för miljön”. BP-läckan överskred med råge gränsen för vad som räknas som ett stort spill.

Organisationen menar att, med deras nya utrustning, skulle en olycka i BP-storlek vara under kontroll inom 6-7 dagar och brunnen igentäppt inom 203 dagar.

Det var långtifrån fallet vårsommaren 2010. Eftersom saneringsbåtarna inte räckte till för att fånga upp oljan som spyddes ut i havet och oroväckande snabbt närmade sig de känsliga kustområdena, användes mängder med giftiga kemikalier för att skingra spillet på ytan och i vattnet. Flera rapporter visar att det marina djurlivet än idag kämpar med sjukdomar, defekter och missbildningar.

I den internationella uppmärksamheten, liksom på inhemsk politisk nivå, riktades strålkastarljuset efter olyckan snabbt mot BP som ägde borrningstillståndet och ansågs vara huvudansvarig för katastrofen. Kritiken växte efter hand som det uppdagades att bolaget mörkade uppgifter om katastrofens orsaker och omfattning.

Bland Louisianas invånare, där majoriteten på ett eller annat sätt är beroende av oljeindustrin, var tongångarna annorlunda. Här kom debatten snarare att handla om Obama-regeringens sexmånadersmoratorium, som innebar ett tillfälligt stopp för all djuphavsborrning i Mexikanska golfen. Än i dag fortsätter det att vara enormt kontroversiellt, berättar Michael Bromwich, som var delansvarig för verkställandet av beslutet.

– Moratoriet skapade en hel del ekonomiska problem i regionen, men jag anser än i dag att det var en nödvändig åtgärd så att delar av regeringen kunde få en andningspaus och fundera ut vad som gick fel och vad som behövde göras för att upprätthålla säkerheten vid liknande operationer till havs, säger han.

Många fel hade begåtts

Just säkerheten – eller bristen på den – kom att hamna i fokus i den rapport som regeringen begärde för att utreda varför katastrofen inträffade och hur framtida olyckor kan undvikas. Donald Boesch, professor i marin vetenskap och rektor för University of Maryland Center for Environmental Science, ingick i den nationella oljespillkommission som fick till uppgift att leverera rapporten. Kommissionens slutgiltiga resultat offentliggjordes i januari 2011 och domen var tydlig: katastrofen hade kunnat förhindras och säkerheten hade brustit på flera allvarliga punkter.

– Explosionen inträffade på grund av en rad misstag och dåliga beslut. Det hade funnits tydliga signaler om allvarliga problem och högt tryck – sådant som kräver akuta åtgärder – men det ignorerades, säger Donald Boesch.

Samtidigt slog rapporten fast att BP, som ägde prospekteringsrättigheterna, inte stod ensam ansvarig för olyckan. Fel hade begåtts av både Transocean, som ägde borrplattformen där katastrofen började, samt Halliburton, bolaget som hade ansvar för förstärkningen av oljekällans väggar. Dessutom hade de offentliga myndigheterna brustit när det gäller insyn och reglering.

– Det var ett systemfel som delvis bottnade i bristande koordination mellan de olika företagen, säger Donald Boesch.

Samtidigt påpekar han att det länge funnits alltför täta band mellan industrin och de myndigheter som har till uppgift att kontrollera oljeverksamheten till havs.

Huvudansvaret hamnade dock på BP och företaget dömdes så sent som i september till nya miljardböter för sin roll i oljekatastrofen. Domstolen anklagade BP för ”grov oaktsamhet” och beskrev oljebolagets agerande som ”hänsynslöst”.

Vill hantera problemen ”inhouse”

Så hur ser det ut i dag, fem år efter oljespillet? Har industrin och myndigheterna lärt sig något av katastrofen?

Randy Comeaux har sin åsikt klar. Han bor i Lafayette, en stad vid Vermilion River i södra Lousiana och har arbetat för de flesta större oljebolag. Efter 35 år i branschen fick han nog och bestämde sig för att istället viga sitt liv åt att sprida information om oljeindustrins mer ljusskygga sida – den som han själv var en del av under stora delar av sitt arbetsliv.

– Jag var en så kallad ”troubleshooter”, säger han om sin egen yrkesroll under många år.

Med det menas att han var den person som den operativa chefen på oljeplattformen ringde så snart det blev känt att myndigheten MMS (Minerals Management Service), som då – lämpligt nog – meddelade sitt besök flera dagar i förväg, kom till riggen för inspektion. Randys uppgift var att åka ut till plattformen och se till att brister och eventuella oljespill åtgärdades eller ”mörkades” innan myndighetsbesöket.

– Om myndigheterna upptäcker oljespill eller andra fel som äventyrar säkerheten är oljeplattformen tvungen att stänga ner produktionen, vilket betyder stora inkomstbortfall, säger Randy Comeaux.

Hans arbete handlade med andra ord om att spara både tid och pengar åt oljebolagen – ett jobb som gav betalt därefter. Men pengarna var inte en tillräcklig motivation för att fortsätta när han insåg att företagen, genom flera tveksamma och rent av kriminella metoder, varken värdesatte människoliv eller miljö.

– Det finns en kultur som alla inom branschen lär sig och den går ut på att det som händer ute till havs, det stannar där, säger Randy Comeaux och förklarar att det framförallt är två saker man som anställd blir tillsagd att hålla tyst om:

– Det första du inte får säga är ”det brinner”, och det andra är att det har skett ett oljespill. Säger du något av detta får du sparken.

Anledningen till tabut är att dessa två incidenter gör att MMS inte har något annat val än att åka ut till plattformen. Därför vill bolaget hantera problemen ”inhouse”, berättar Randy.

För att försäkra sig om att känslig information inte kommer ut avlyssnar bolagen företagstelefonerna som de anställda på riggarna använder. Han vittnar även om andra metoder som har använts genom åren för att dölja bolagens lag-överträdelser.

– När vi var tvungna att lämna in vattenprover från området där riggen låg filtrerade vi det först genom kaffefilter för att få bort rester av olja och andra ämnen. Det skedde systematiskt varje år.

”Vad gör kemikalierna med oss?”

Under sin tid i oljebranschen hamnade Randy Comeaux i ett antal situationer där han insåg att människors liv stod på spel för att allvarliga fel inte rapporterades. Samtidigt blev han med tiden mer och mer oroad över de mängder kemikalier som östes ut i vattnet för att dölja oljespill och som långt överskred de gränsvärden som var uppsatta för verksamheten.

– Vi häller i mycket mer kemikalier än vad regeringen och forskare är medvetna om. Vad gör det med oss? Under vår livstid kommer vi att ångra oljeindustrin i Mexikanska golfen, säger Randy Comeaux.

Under åren efter BP-katastrofen har myndigheterna arbetat med att förbättra säkerhetsrutiner och kontrollfunktioner för djuphavsborrning. Samtidigt lever en tradition vidare där de anställda på oljeplattformarna till stor del lär sig jobbet – inklusive de dåliga vanorna – på plats, utan relevant utbildning för arbetsuppgifterna.

– När jag ifrågasatte varför en anställd gjorde på ett visst sätt hänvisade de ofta till vad andra lärt dem, och att den personen har gjort på samma sätt i över 30 års tid. Men bara för att du har gjort något i 30 år utan att det skett olyckor betyder det inte att du har arbetat säkert, säger Randy Comeaux.

BP-katastrofen är det klassiska exemplet, menar han. Randy är övertygad om att samtliga som arbetade på oljeplattformen var medvetna om att något inte stod rätt till, men att man ändå valde att driva produktionen vidare. Pengar gick – som så många gånger tidigare – före säkerhet och miljö.

– Säkerhetsstatistiken för Deep Water Horizon var perfekt bara dagar innan riggen sjönk. Det innebär att det förekom en hel del lögner i rapporterna, säger han och menar att samtliga som arbetade på riggen därmed indirekt var ansvariga för sina elva kollegors död.

Han anser att det måste till en stor förändring inom branschen – något som bara kan ske genom hårdare regler och skärpt tillsyn från myndigheternas sida. Hittills har de nya restriktionerna efter BP-katastrofen kritiserats för att inte ha implementerats i tillräckligt hög grad.

Och för bara ett par veckor sedan spreds nyheten om hur en oljerigg i Mexikanska golfen återigen stod i full brand. 300 personer evakuerades och många hoppade för sina liv. Fyra personer uppges ha dödats i lågorna.

– Så länge de kriminella aktiviteterna ute till havs tillåts fortgå kommer fler olyckor att ske, säger Randy Comeaux.