– Visst fanns det ett behov att tala om att jag faktiskt tycker att det gjordes väldigt mycket viktiga saker på miljösidan under den mandaperiod som just avslutats, säger hon själv.

Men, hon hoppas också att boken kan fungera som en kunskapskälla och påminnelse för dagens och morgondagens miljöpolitiker om att saker går att förändra.

– Det sägs ofta att politiker inte gör något, ingenting händer. Men det är ju så att många reformer är otänkbara tills de väl genomförs, som trängselavgifterna, för att efteråt vara självklara. Som om ingenting har hänt. Det är ofta svårt att efteråt förstå vilket otroligt motstånd det funnits mot förändringar, säger hon.

Mest stolt över klimatlagen

Vi träffas på hennes nya arbetsplats, IVL Svenska miljöinstitutet, i Stockholm. Det råder inget tvivel om att Åsa Romsons miljöengagemang, då som nu, är djupt och äkta och alltjämt hennes främsta drivkraft.

Det hon är mest stolt över att ha medverkat till som miljöminister är den nya klimatlagen.

– Nu har vi åtminstone en början på en politisk struktur för att hantera en så stor fråga som klimatfrågan och en acceptans för att den berör alla nivåer och sektorer. Det är en stor skillnad mot tidigare.

Trots svagare väljarstöd än väntat i valet 2014 lyckades partiet sätta sin prägel på regeringsarbetet  och driva på i många viktiga frågor, menar hon. Som den gröna energiöverenskommelsen och flygskatten till exempel.

Däremot var det ett nederlag för partiet när Vattenfalls brunkol såldes. I alla fall enligt politiska bedömare. Men inte enligt Åsa Romson.

Hon menar att Miljöpartiets linje i valrörelsen bara handlade om att stoppa bolagets planerade kolexpansion.

– Det var inte ett vallöfte att vi skulle göra vad vi kunde för att inte sälja gruvorna. Vallöftet och det utspel vi gjorde i valrörelsen handlade om att säkerställa att Sverige genom Vattenfall inte skulle vara ansvarigt för att expandera brunkolsverksamheten i östra Tyskland.

När Gustav Fridolin efter en valdebatt med en kolbit i handen sa att det viktigaste för partiet var att stoppa kolgruvorna, och att en försäljning inte är en lösning, så var det ett svar på ett utspel från Alliansen, menar hon.

–  Debatten då handlade om att sälja ut hela Vattenfall, som delar av alliansregeringen ville, och de rödgröna var emot. Det fanns inget uttalat att MP skulle säkra att kolet i Tyskland skulle stanna i marken, utgångspunkten var att Tysklands energipolitik är Tysklands. Det fanns inte heller på kartan att någon ville köpa brunkolsverksamheten, säger hon.

Däremot beslutade MP:s kongress ett år innan försäljningen, i juni 2015, att partiet skulle verka för att brunkolsverksamheten skulle behållas för att på sikt avvecklas. Ändå menar Åsa Romson att det var ”miljörörelsen” som var emot en försäljning.

”För ett affärsdrivande energibolag vore det onekligen en annorlunda verksamhet; att som miljörörelsen menade istället bli garanten för ett kolreservat”, skriver hon i boken.

Så ni tvingades inte vika ner er?

– Nej. Jag tycker att vi hanterade det på det grönaste sätt det gick under de omständigheter som var, säger hon.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade dessutom inte majoritet i riksdagen för att stoppa en försäljning.

Petades från språkrörsposten

Migrationsöverenskommelsen hösten 2015 var en betydligt svårare erfarenhet än miljöstriderna som boken handlar om.

– Att de stora flyktingströmmarna inte kunde hanteras medmänskligt är absolut det som smärtar mest. Att vi inte lyckades koppla ihop en god offentlig förvaltning med alla goda krafter som var i rörelse i kommuner och civilsamhället, utan istället drog igång spiralen att flyktingkrisen är ett hot mot vårt samhälle. Det gör mest ont.

I backspegeln, borde partiet ha agerat annorlunda?

– Det hade varit enklare att med Vänsterpartiet fördöma alla regeländringar som gjorde det svårare för flyktingar. Men då hade vi öppnat för en uppgörelse mellan S och M, vilket hade varit ett sämre alternativ för många av flyktingarna. Vi lyckades i alla fall se till att barn som sökt asyl innan den 24 november behandlades enligt de vanliga reglerna, säger hon.

Med flyktingkrisen inleddes en lång räcka kriser för MP, vilket ledde till att Åsa Romson året därpå tvingades bort från språkrörsposten. Spiken i kistan var när tidigare språkröret Peter Eriksson gick ut offentligt och pekade på att hennes låga förtroendesiffror.

– Men för mig personligen var det värre att inte få fortsätta som miljöminister. Det kändes hårt och sorgligt, säger hon.

Varför fick du inte fortsätta som minister?

– Ett förtroendeuppdrag kräver förtroende. Jag hade inte det förtroendet hos det nya språkrörsparet, konstaterar hon. Punkt.

Avundsjuka på Vänsterpartiet

Det var inte lätt att sitta i regering med S,
ändå är det Vänsterpartiet som får flest ­gliringar i boken. Hur kommer det sig?

– Det är mer konkurrens mellan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Medan vi valde att sitta i regering och kompromissa för att få igenom vår politik, kunde Vänsterpartiet som stod utanför plocka russinen ur kakan och vara oppositionsparti när de ville, och ett parti som fick igenom saker när de ville det, säger hon.

Det här tillsammans med att delar av miljörörelsen kritiserade MP så hårt i regering skapade en spänning mellan partierna, menar hon.

– Jonas Sjöstedt, som är en kunnig och engagerad miljöpolitiker, försökte naturligtvis också locka över MP:s sympatisörer till V. Jag tror att stora delar av MP var avundsjuka på Vänsterpartiet position, säger hon.

Idag är det inget parti som vill sitta i regering längre, alla vet att det är bättre att sitta i oppsition, menar hon.

– Polariseringen i debatten har gjort att väljarna bara creddar partier som håller hårt på sina åsikter. Genomförande och kompromisser creddas inte, inte heller en god förvaltning eller det demokratiska samtalet. I hissa och dissa-demokratin är det mycket enklare för politiker att vara populister, det är otroligt farligt, säger hon.

Men det är absolut inte Vänsterpartiets fel, tillägger hon.

– I flyktingdebatten till exempel var det ­superviktigt att Vänsterpartiet var en kritisk röst. Hade inte vänstern funnits där hösten 2015 hade MP fått avgå för att utgöra den ­rösten, säger Åsa Romson.