– Den har inte fått tillstånd. De människor som berörs av den har inte fått tycka till, säger Dickens Kamugisha.

Samtidigt som Ulf Kristerssons regering anser att det är upp till andra att minska sina utsläpp planerar Uganda, ett land som historiskt knappt släppt ut några växthusgaser alls, att börja bryta sina väldiga olje- och gasresurser. Därför behöver Kampala-baserade Africa Institute for Energy Governance, Afiego, föra en dubbel kamp.

Dels leder de det folkliga motståndet mot det så kallade East African Crude Oil Project (EACOP). Dels kräver de att länderna i det globala Nord, som historiskt har tjänat förmögenheter på att bränna fossila bränslen, ska ta sitt ansvar.

Oljan går att stoppa

Dickens Kamugisha tror att det fortfarande går att stoppa EACOP, vars historia började år 2006 när råolja upptäcktes i nordvästra delen av Uganda.Oljereserverna uppskattas av regeringen uppgå till 6,5 miljarder fat, där 1,8 till 2,2 miljarder fat tros vara utvinningsbara – vilket gör Uganda till ett av de mest intressanta länderna i Afrika söder om Sahara för oljebolagen. År 2015 undertecknade den franska fossiljätten Totalenergies i samarbete med statliga kinesiska bolag ett avtal med regeringarna i Uganda och Tanzania om att öppna två huvudsakliga oljefält i västra Uganda: vid Kingfisher Lake Albert, som är den viktigaste sjön för matfisk i Uganda, samt i Ugandas största och äldsta nationalpark, Murchison falls.

Oljejakten riskerar därför att leda till storskalig miljöförstörelse, hunger och förlorade jobb i turismsektorn. Dessutom kan cirka 100 000 personer behöva lämna sina hem, enligt Afiego: 31 000 i Tanzania och 86 000 i Uganda.

Dagens ETC har tidigare skrivit om hur människor har fördrivits eller erbjudits struntsummor för att avsäga sig sina markrättigheter samt att skördarna har minskat när jordbruksmark förbereds för oljeutvinning.

Fel väg till utveckling

Ugandiska politiker säljer in projektet med argument om att den skulle leda till betydande ekonomisk utveckling. Och att Ugandas mest utsatta lyfts ur fattigdom är verkligen av högsta vikt, säger Diana Nabiruma, senior kommunikatör på Afiego. Hon berättar att idag kommer över 90 procent av energin i Uganda från fossilfri vattenkraft, men att elen är för dyr för att många fattiga ska ha råd med den, vilket gör att de istället hugger ned träd för att skaffa ved till sina hem.

– De behöver energi och det kämpar vi för. Men det finns gröna sätt att göra det på, till exempel genom att bygga ut solkraften i landet, som i dagsläget är helt försummad trots enorm potential, säger Diana Nabiruma.

Som det sker nu – där människor tvingas eller luras bort från sina hem till förmån för projekt som drivs av utländska bolag – är varken demokratiskt eller ett sätt att bekämpa fattigdom. Snarare tvärtom: de ökade utsläppen av växthusgaser kommer att förvärra fattigdomen och utsattheten i landet.

– Vårt land är extremt känsligt för den globala upphettningen, inte minst då en stor del av befolkningen lever i fattigdom och inte kan skydda sig mot översvämningar och andra konsekvenser av den globala upphettningen, fortsätter Diana Nabiruma.

”Någon måste betala”

Afiego kämpar med att organisera lokala samhällen så att de står emot byggplanerna eller åtminstone får skälig ersättning om de fördrivits. Samtidigt är organisationen frustrerad över att det globala Nord inte gör mer för att ställa om. Bristen på handling används som ett argument i Uganda för att motivera landets oljejakt.

– Västvärldens reaktion på Rysslands krig i Ukraina har verkligen gjort vårt jobb svårare, säger Dickens Kamugisha och fortsätter:

– De öppnar nya kolkraftverk och letar efter nya leverantörer av fossila bränslen. Då blir det lätt för våra politiker att hävda att ingen kan tvinga Uganda, som historiskt inte har släppt ut mycket koldioxid, att avstå från sina naturrikedomar.

Istället borde det globala Nord erkänna sin globala skuld och bistå de länder som inte har bidragit till klimatkrisen – men där var klimattoppmötet Cop27 i Egypten, som Dickens Kamugisha deltog i, en besvikelse.

– Västvärlden sitter på mycket pengar men vill inte ta sitt ansvar som historiska utsläppare. Men någon måste betala för att länder i det globala Syd kan investera i grön energi.

Franska miljöorganisationer har dragit Total inför rätta. De anklagar företaget för att lura konsumenter eftersom de gör reklamkampanjer för sina gröna ambi­tioner samtidigt som de investerar i oljeledningen EACOP. Hur påverkar det ert arbete?

– Vi tycker så klart att det är väldigt positivt att våra samarbetspartners i Frankrike sätter press på Total. Jag är övertygad att utan deras arbete skulle vi inte uppnå något i Uganda, eftersom vår regering hotar oss och försöker tysta oss. Men nu tvingar de Total att lyssna på oss, säger Dickens Kamugisha.

2021 ville regeringen tvinga 54 organisationer – däribland Afiego – att stänga, med hänvisning till att de saknade tillstånd och inte hade redovisat sin bokföring. Organisationen har bestridit beslutet och driver en juridisk process för att få beslutet upphävt.

Hur är er situation idag?

– I Uganda behöver varje individ som motsätter sig utvinningen av olja och gas, eller som kräver ansvar från regeringen, räkna med problem. Det gäller inte bara vår organisation. Många hotas och häktas och målet är att väcka maximal rädsla. Samtidigt har vi i flera år byggt upp vår motståndskraft så att vi klarar av att stå emot attackerna på oss, säger Dickens Kamugisha.

– Förra året var ett dåligt år för Afiegos anställda. I oktober greps vi och häktades i 72 timmar. Bland oss fanns en nybliven mamma som inte kunde amma sitt barn under den tiden. Det är det pris vi får betala för att vi står upp mot olje- och gasföretag, lägger Diana Nabiruma till.

Vad får er att fortsätta, trots riskerna?

– I vårt jobb möter vi människor som har förlorat sina hem eller på grund av fattigdom tvingats ta sina barn ur skolan. Många gånger har vi kunnat hjälpa dem att stå upp för sina rättigheter. Vi har sett barn skickas tillbaka till skolan. När vi vet att vi kan hjälpa kan vi inte ge upp, säger Dickens Kamugisha.

Vad betyder det för er att få Right Livelihood-priset?

– Vår regering utmålar oss som ett hot, fastän vi inte är hotfulla. Nu kan människor se att det också finns de som tycker vi gör ett väldigt bra och viktigt jobb. Det hjälper oss att vinna människors förtroende. Och även om vi inte förväntar oss några tack för vårt jobb så blir vi glada att någon ser vårt arbete och tycker att vi är värda att prisas. Då får vi extra kraft att verka, säger Dickens Kamugisha.